Makarovas version av Marius Petipas La Bayadère (Tempeldanserskan) och bjuder på gripande scener och hisnande ögonblick
Text: Anita Norrblom
Foto: Mats Bäcker
När La Bayadère (Tempeldanserskan) koreograferades för American Ballet Theatre inför premiären den 21 maj 1980 på Metropolitan i New York, var det drygt 107 år sedan verkets ursprungspremiär på Mariinskijteatern i S:t Petersburg. Och det var första gången västvärlden fick bekanta sig med Marius Pertipas helaftonsbalett om tempeldanserskan Nikiya.
Bakom nyuppsättningen stod koreografen och den Leningradfödda Natalia Makarova, en världskänd balettdansös sedan decennier. Nu skulle verket som omarbetats och klippts i bitar många gånger om lappas ihop och hamna så nära originalet som möjligt.
Petipas balett om tempeldanserskan Nikiyas öde, om den tappre krigaren Solos öde och om den svartsjuka prinsessan Gamzattis öde är ett drama med en sorglig ton som förbyts till glädje och känslan av att rättvisan har segrat när ridån går ner.
Man får också känslan av att ha sett, hört och läst denna historia många gånger förr. I Svansjön till exempel.
Kvinna och man är förälskade och svär varandra evig trohet. En annan mäktigare man älskar kvinnan och vill döda sin rival. Mannen som lovat kvinnan sin trohet blir förförd av annan kvinnas skönhet. Förvirring uppstår: mannen blir förvirrad.
Svartsjukan mal: den andra kvinnan blir svartsjuk.
Och den första kvinnan förtvivlar; en förtvivlan som leder till desperation. Hotet om död hänger tungt över parterna. Vem ska döden dö?
Den första kvinnan står lägst i hierarkin och får lägga sitt liv i händerna på ödet. Hon dör. Detta sedan svartsjuka drivit den andra kvinnan i maskopi med sin fader att låta en huggorm förgifta henne. Mannen som lovat den första, numera döda, kvinnan trohet plågas av kval, röker opium för att glömma men blir bara än mer förvirrad och gifter sig ändå med den andra kvinnan i tron – och förvirringen – att hon är den första.
The end?
Så har en hel rad versioner av La Bayadère (Tempeldanserskan) slutat innan Makarova. Det berodde oftast på att slutet är komplicerat rent tekniskt, att kunskapen inte fanns och att rekvisitan inte räckte till i det postrevolutionära Ryssland. Men så slutar inte Makarovas version. Den slutar som den ska göra. Med dunder och brak.
En helafton kan kännas lång på pappret men sittandes i Operans salonger blir fåtöljerna makalöst sköna och musiken en fin följeslagare. Och det även om föreställningen inte är den mest spektakulära man sett. För La Bayadère (Tempeldanserskan) är en sagolik historia och den framställs av mycket framstående dansare som Anna Valev som Nikiya och Olof Westring som krigare Solor och imponerande Gina Tse som Gamzatti, rajans dotter. Men den ger en ingen adrenalinkick eller våta ögon, den saknar något som föregångare och efterträdare till den (Giselle och Svansjön) har. Svårt att sätta fingret på men det kan röra sig om att de hisnande ögonblicken är för korthuggna och att de gripande scenerna är för lustiga och imbecilla för att borra sig in i ens hjärterot.
När Solor röker opium ska man känna hans smärta, gärna dela den. Men det är nästintill omöjligt eftersom man onekligen tycker han är en vekling och fjant som inte kan hålla sig till löften givna och som flyr från sitt dåliga samvete. Genom att berusa sig. Hjälten faller, eller snubblar snarare, från piedestalen.
När Solors chef, rajan Dugmanta, tillika fadern till Gamzatti, presenterar sin dotters tillkommande genom en målning i naivistiska toner får det en att le roat istället för att se en man att bli förälskad i. Som hon sägs göra.
Och när en blomkorg mot slutet, med all rätt, gör Gamzatti hysterisk av skräck flinar man för att hon ser ut som en pajas. Var är den värdiga prinsessans hållning och sätt?
Det är kanske sådana detaljmissar som andra verk som räknas in i fållan av klassiker inte har. Men sådant kan en scenograf, en koreograf och producent jobba på. Som helhet är det en fantastisk föreställning med otrolig kostym. Med en oförglömlig (dock kort) prestation av Serguei Endinan som bronsguden.
anita_norrblom@hotmail.com
La Bayadère
Koreografi, utformning, produktion och regi: Natalia Makarova efter Marius Petipa
Musik: Léon Minkus i arrangemang av John Lanchbery
Musikalisk instudering: Dobrana Mirchev och Jane Lennard-Suff
Scenografi: Pierluigi Samaritani
Kostymredigering: Yvonne Gottfarb och Elsie-Britt Lindström
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Iscensättning samt huvudansvarig repetitör: Agneta Stiernlöf-Valcu
Repetitörer: Johanna Björnsson, Anna Gabka, Victor Valcu
Koreolog: Alison Sandgren
