Linje teoretisk lusta



Såg premiären på Linje lusta på Stadsteatern igår. Blev starkt gripen av speciellt samspelet mellan Stanley och Stella, blev tårögd båda gångerna Stanley skrek på Stella för att hålla ihop deras bräckliga verklighet i krig med Blanches fritt flödande fantasiverklighet.

Pjäsen handlar om hur den snobbiga systern Blanche från släktgodset plötsligt kommer och skall bo hos sin mer jordnära syster i staden. Inte bara staden utan i arbetarkvarteren. Det hela är en pjäs både om sexualitet, klasskamp och estetiskt krig. Stanley, mannen i hushållet är en alfahane, lite lik Tony Soprano men mer laglydig. Han är immigranten som fått kämpa sig till allt och inte tar av sig mössan för någon. Som sagt, ett krig utspelar sig mellan skådespelarnas tänder, orden som vapen. Man kastas fram och tillbaka mellan hat och kärlek till de olika sidorna i kampen.



Om Fröken Julie med Persbrandt var en pjäs som kommunicerade mer med kropparna än med orden är denna pjäs tvärt om. Stadsteaterns lite ödsliga scen framhäver ekande ord framför svettig fysik.

Linje Lusta är en stark kritik mot synen på kvinnans sexualitet, Blanche döms inte bara för sin otrevlighet och sin arrogans utan även för sin fria lust som hos en man skulle godkännas och berömmas men hos en kvinna fördöms.

Intressant att se mörkhyade skådespelare i vanliga roller!

Albin Axén