Innan psykologin

Recension av pjäsen Lulu på Dramatens lilla scen Fanns psykologin i egentlig bemärkelse innan Freud? Tveksamt... Anser jag... Denna till viss del intressanta och förvirrade pjäs skrevs av tysk-amerikanen Frank Wedekind i Paris 1894. Pjäsen skrevs av denne slyngel under det att han med hjälp av ett arv från sin pappas slott levde runt med prostiturerade. Pjäsen saknar helt det vi under 1900-talet allt mer drabbats av, den så kallade psykologin. Psykologin med alla sina "förklaringar" och "barndomsfenomen". I Lulu gestaltas det som man kan se många spår av under 1900-talet, inte alltid så positiva dock. Ur ett positivt persppektiv tänker jag på filmer av Louis Bunuel så som Belle de jour, eller Borgarklassens diskreta charm. Ur ett negativt perspektiv ser jag idén om knulldockan eller barbiedockan. Den viljelösa objektifierade menlösa kvinnan som hela tiden får höra hur vacker hon är och som av delar av publiken lockar till skratt som uppskuren kropp med uttagen livmoder.

Lulus eventuella fader figurerar ibland på ett oklart sätt, där han mest ger henne pikar och ibland gör närmanden, men han tillskrivs inte rollen som orsaken till hennes liv som allt mer prostiturerad bland rika män i kostym.

Det bästa i pjäsen är Gustaf Skarsgårds insats som Alwa Schöning, speciellt i en fantastisk scen där borgerskapets hela eventuella förljugenhet visas med fantasi i andra akten. Borgarna sitter i hål i scenen och åmar sig som om de har samlag under scenen, ibland avbrutna av samtal om aktier. Vissa lättklädda andra med smoking. De åmar sig och stönar omgivna av kukskulpturer. Scenografin fungerar bra i denna scen. Den fantastiska repliken "gå vi vill bli lämnade ensamma" blir fin. Detta är en stark bild av det pjäsen egentligen känns som om den handlar om. I uppbrottet från kyrkans makt och skuldbeläggande censur och vår moderna tillrättalagda psykologi ger denna scen en tankeställare. Men den väger inte upp de övriga timmarna av stelt skådespel från Livia Millhagen som Lulu. Men hon har inget lätt manus att kämpa med. Ofta svämmar det över av kladdig gubbsjuka och ren idioti som hon skall finna sig i. I Elverkets pjäs Bombad förekom även där nakenhet, sex och blodigt våld, men där var kvinnan ett subjekt och användandet av filmprojektor användes sparsamt så det blev en stark mediakritisk effekt. I Lulu känns användandet av projektorer till slut mer som att en mediaingenjör gått lös med ny teknik för dess egen skull.

Musiken fungerar delvis till en början men blir extremt seg efter att liknande 80-talsdeckar-slinga spelats tredje gången.

Vad vill Lulu säga? Jag kan tänka mig att referensen till Nietzsche i början av pjäsen och referenserna till piskan och kvinnan skulle ge fribiljett till allt exponerat kvinnoförakt och objektifierande i pjäsen under förevändning att kvinnan minsann också skall få vara sexuellt glupsk och lättklädd utan att hämmas, hon skall säga ja, vara affirmativ och ta för sig utan resentimentfull moral eller skuld. Det som fungerade i Belle de Jour, filmen av Louis Bunuel om den frivilligt lyxprostituerade kirurghustrun i Paris, fungerar inte i Lulu. I Belle de jour tappar aldrig kvinnan sin värdighet. Hon är inte hysterisk eller imbecill som i Lulu. Men det har inget med psykologin att göra, för den finns inte heller i Bunuels film. Den har heller inte det kladdiga så-går-det-slutet så som Lulu.

Jag rekommenderar att först se Bonuels film om du skall se Lulu. Eller att hoppa över pjäsen... Men om du skall se den är det för Gustaf Skarsgård i andra akten! En sista reflektion är att man idag så gärna talar om naturalism och realism för att försöka cirkla in den mesta av teaterkonsten. Tala om inflation i slitna begrepp! Det är i så fall en positiv sida av Lulu, att den inte gör anspråk på att vara varken naturlig eller realistisk...



Albin Axén

Aktörer

          
Foto: Sören Vilks





Premiär 15 september på Lilla scenen, Dramaten





Regi och scenbild Ole Anders Tandberg


Översättning Ulf Peter Hallberg


Kostym Maria Geber


Ljussättare Ellen Ruge


Peruk och Mask Lena Bouic-Wrange, Kaisa Mylläri 







I rollerna Livia Millhagen, Rolf Skoglund, Tommy Nilson, Magnus Roosmann, Gustaf Skarsgård, Johan Holmberg, Inga-Lill Andersson, Torkel Petersson, Johan Lindell, Kicki Bramberg, David Weiss, Mia Björne m fl