Visste du att kroppen når sin peak mellan 60 och 80 års ålder? Att den är utvecklad då, visar en sannare dans och utvecklas bara mer (läs: förbättras) för var år som läggs till. Detta inom den klassiska buthon. I skarp kontrast till övriga samhällets signaler står sig buthon – utöver sitt redan experimentella uttryck – som skarpsinnigt individuell och ensamt stark. Det är helt klart häftigt att dansformen lockar omfattande publik både till föreställningen på Dansens hus och till publiksamtal efteråt.

Föreställningen Luscious är som en jämn och balanserad andhämtning, likt den i sömnen. Stundtals tar den dock andan ur en. Som när röstkonstnären från New York Nuria Divi Sagre sjunger/talar på ett påhittat språk. Vi vill verkligen förstå vad hon säger. För att det låter så fullt av liv och glädje. Hennes kroppsspråk säger samma sak, en perfekt korrelation. Färgskalan i föreställningen skiftar från mörker till ljus, från nästintill stillhet till kabaréliknande dans bland de vita fjäderklädda och skalprydda varelserna på scen. Början och slutet av föreställningen innehåller mycket subtila rörelser.

Träd.

Gräs.

Vatten och jord finns representerade på scenen och används i dansen. SU-EN lyckas förmedla närheten vi borde ha till dessa element och vilken rikedom de skänker oss utan att kräva att vi återgäldar med ett endaste tack. Kärleksförklaringen kulminerar när SU-EN, likt det vackraste blomster, omgiven av rosenblad och i den djuprosa färgen som är ledmotivet i verket, med ett lugn öppnar sig mot himlen och välkomnar naturen.

Kärlek.

Samtliga buthodansare är vitmålade på hela kroppen och har samma håruppsättning. All dans utgår från SU-EN:s kropp och blir därför feminin. Det betyder att den ende mannen i dansgruppen dansar enligt den modellen. Det är alltså inget konstigt med det säger SU-EN när en åskådare undrar om han sett fel eller om det var en katt bland hermelinerna… Beträffande den vita kroppen är den en nödvändighet dansens magi vilar däri. Innan SU-EN är redo att träffa sin publik måste hon tvätta av sig sin roll, den vita kroppsmålningen, för att bli sig själv igen. Under tiden visas en film på duk som heter Skrotfilm och som är en uppmaning att källsortera. Den är charmig, filmad på återvinningsstation i Uppsala.

Allt hänger ihop. Natur och kultur. Även om kampen mellan de två polerna är ständig. Som SU-EN själv utrycker det: ”Naturen kom först och sedan människan. Det är självklart att naturen är starkast i förhållandet. Men det är en kamp, det är det ingen fråga om.”

Nästa verk av SU-EN har premiär i Malmö 2010 och kommer enligt hennes utsago vara mer inprovisatorisk, rå och ”noise” eftersom hon tenderar att själv reagera med motsatsen till sin senaste skapelse.

Anita Norrblom
anita@slynglar.com