Dansens hus egen huskoreograf Dorte Olesen gör en ganska trevlig uppsättning av några meningar om måndag. Vad är en måndag och vad kan en sådan innebära?

Jo, "Veckans första dag. Dagen efter söndag."
Det kan man säga. In kommer en man med en bebis på sin arm. På premiärdagen av föreställningen hasar den lille omkring på det simbassängsaktiga, av ljusblått kakel täckta golvet, efter pappa, med en fot släpandes lite bakom. Publiken följer krypet och ler. Förvånat.

"Livet börjar alltid om på måndagar, måndagar är livet."
Publiken möter varandras blickar över scengolvet. Vi sitter mot varandra i Dansens hus scenlokal lilla scen och ser den ena fränt klädda människan efter den andra stolt klacka sig in. Det klickar och klackar bestämt på golvet när de i bästa mannekänganda poserar och turas om att visa sig från diverse håll och kanter. En männsiska ser alltid annorlunda ut beroende på vald synvinkel.

"En ny vecka och ett nytt och bättre liv att se fram emot."
Samtliga statister som sökte sig till Olesens uppsättning fick jobbet. Bara att söka var eldprov nog. Kanske. Men sanningen är att hon behövde ett visst antal statister. Och när de sju som kom hade hängt av sig var de signade för premiär på Dansens hus. I Olesens regi, naturligtvis. Det var måndagen deras liv förändrades till det bättre, gissar jag.

"En stadig, pålitlig och upprepande tidsmarginal som styr oss mot döden."
Denna återkommande måndag manifisteras genom upprepade rörelser. Relativt uttjatat blir det i längden även om det är snygga, läckert förpackade och tuffa kvinnor som har scenen i besittning.

"Vi ska bara ha lite roligt först."
Och roligt blir det. Ett par clownskor på en spenslig flicka och saken är biff. Att hon torrsimmar och knappt kommer fram i den vattenfria bassängen är väl ett tidens tecken i sig. Det är inte alltid gott att leva. Men andra kan skratta åt ens försök.

"En föreställning om måndagar och människor i detalj och närbild."
Snygga scenkläder har alla. Sött trallande och tävlande tvillingpar som avslöjar schackets konst och tjusighet medan de dunkar ner sina pjäser i det mikrofonriggade bordet.

"Om kropp, ideal och exponering."
Vi förstår att det vilar många poäng i dessa poserande dansare framför oss. Så ser tiden ut i dag. Är den ur led, månne?

"Om form, ljud och återvinning."
Ett självspelande piano förvånar men förför knappast. Man undrar hur tekniken funkar och önskar att man kunde spela lika bra själv.

Men Olesen. Tack för en upplevelse som går utanför det korrekta. Och tack för dina egna klädkombinationer. Det är en fröjd att se dig premiärklädd som om du skulle på två tillställningar och inte kunde bestämma dig för vilken klädkod att följa. Du säger ofta mer i dig själv än dina uppsättningar. Love ya!

Anita Norrblom

anita_norrblom@hotmail.com

Koreografi: Dorte Olesen

Dansare: medverkande Liisa Ylä-Outinen, Kristiina Viiala, Margareta Jansson

Musiker: medverkande Nils Berg (komposition, saxofon, flöjt), Josef Kallerdahl (kontrabas), Gustav Nahlin (trummor)

Ljusdesign: Miriam Helleday

Scenografi: Bengt Gomér

Kostym: Magdalena Åberg och Johanna Engelbrecht

Mask: peruk Sofia Ranow

Tvillingarna: Saga och Signe Brodersen Personligheter:Marja Beltzikoff, Bo Linder, Anna Nordenson, Joanna Rytel, Rebecca Chentinell, Maj Macklin

Pappan: Dag Andersson och barnet: Doris Barbro Andersson Sahlin

Bilden ovan: Dessa olidligt spännande måndagar vet Dansens hus koreografen Dorte Olesen mycket om. Foto: Dansens hus.