Det är också det enda tillfället då Brasse ler

Pjäsen börjar segt med Leonards (Brasse Brännström) monolog, det börjar arta sig lite när hans brorson Björn (Mikael Tornving) kommer hem till honom. Då avslöjas hans hypokondri och missämja med livet.

Hans fru lämnade honom för 15 år sedan och sedan gick hans ende och viktigaste motspelare Nils (Magnus Härenstam) i pension och då tvingades han också i ofrivillig pension från deras komedikarriär. Han sitter mest hemma och den enda som kommer och hälsar på honom är Björn. Den gnällige och motvillige Leonard går under protest med på att göra en provrepetition med Nils. De har spelat sketcher i 43 år ihop och de grälar som bara ett riktigt gammalt par kan gräla. Här tar pjäsen fart och blir rolig, i de rappa dialogerna och när två revyrävars slängda käftar glappar loss.

Det är den främsta behållningen. Det är också det enda tillfället då Brasse ler, hans mungipor hänger mest under övriga delar av pjäsen, tyngda av hypokondri och oro. Det kan känns som burleskeri när det finns en pinuppa i pjäsen form av Leonard sjuksköterska Marlene (Ellen Lindström) med i en pjäs som spelar ut hela barbie registret med all gester som hör därtill, men det är ändå uppfriskande, åtminstone för den manliga delen av publiken. Den konflikt som skildras i pjäsen är en inre konflikt, Leonards negativa syn på sig själv och Nils och om det går att återknyta banden igen och bli kompisar.

Hur botar man en melankolisk gammal man från det enda han egentligen lever på – melankolin? Det är väl som att försöka avvänja en heroinist, det går endast med ett annat narkotikum - Subutex. Denna konflikt kan kännas lite tunn och enkel. Det finns inget melankoli substitut för Leonard, vilket slutet på pjäsen visar. Neil Simon, pjäsförfattaren har valt att skriva en ganska mörk pjäs egentligen. Regissören och islänningen Bjarni Haukur Thorsson har dock gjort ett fint jobb och lättat upp dysterheten. Det är dock rätt svårt att tänka sig att Magnus och Brasses återförening efter 25 år skulle vara ett misslyckande. En sak jag lagt märke till i Muntergökar och den tidigare recenserade Söderkåkar är att skådespelarna och regissören verkar vilja hitta paralleller till sina egna liv och de liv de spelar i pjäsen.

Leonard och Nils är ju ett gammalt komikerpar som återförenas, precis som Magnus och Brasse är. I Muntergökar så spelar söderkisar och tjejer söderkisar och södertjejer och i slutet av pjäsen förstärker de sin personliga anknytning till sina roller. Det kan tyckas vara lyckat, men behöver inte vara det, det stör dock inte i Muntergökar. Drar man ut denna trend i sin extrem så kan ju skådespelarna uppträda i pjäsen om sig själv, skrivna av dem själva, med sina familjer och tidigare motskådespelare. Scenen kan ju vara deras riktiga hem, publiken får sitta deras vardagsrum och se Magnus, Brasse och Michael Segerström spela Magnus, Brasse och Michael Segerström i deras egna hem. Tja, det kanske skulle vara något, men det skulle bli trång i deras hem ;-)

China har ingen egen orkester, men väl ett inbyggt regn framför ridån. Det regnar rätt naturtroget i pjäsen två gånger, i början och i andra akten. Det är först gången som undertecknad ser detta på en teater. Scendekoren är väl genomarbetad och känns gedigen.

 Fredrik Jörgensen

Muntergökarna
Chinateatern

Av: Neil Simon
Medverkande: Brasse Brännström, Magnus Härenstam, Mikael Tornving, Anki Lidén, Ellen Lindström med flera.
Regi: Bjarni Haukur Thorsson
Övers: Brasse Brännström,

Scenografi: Bengt Peters

Kostymdesign: Inger Elvira Pehrson