Ljuset som försvann - Lång dags färd mot natt på Dramaten
Stefan Larsson målar med en bred mörk pensel. Ljusglimtarna är få i denna långa föreställning. Det handlar om skuld. Den sjuke sonens skuld för att modern blev morfinist när han föddes. Och fadern, James, skuld för att samma sak. Varför lät han den billigaste läkaren förlösa Mary, med påföljd att hon fick prova drogen och därför blev morfinist? Hatar de två bröderna varandra? Och vems är skulden för barnet som dog innan föreställningen börjat? Var det mamman som misskötte barnet eller var även det dödligt sjukt?
Alla är i någon mån misslyckade: modern som är olycklig morfinist och gift sig under sin egen samhällsklass. Den sjuke sonen - båda sönerna och James är alkoholiserade. Den senare, skådespelaren, spelade bara samma pjäs istället för att utvecklas som artist. Sonen som är en dålig poet och den andre som är en misslyckad skådespelare. Stark, enkel, dekor med fonden som byter nyanser och endast silhuetten av en pelare. Stark och tydlig i sin strikta ångest. Skådespelarna gör, som alltid på Dramaten, en god insats. Bland de fyra namnen kan ingen lyftas fram före de andra, men man undrar vad Lena Nyman hade gjort med den kvinnliga huvudrollen. Hon var ju påtänkt för den men tvangs tacka nej på grund av sjukdom. Klas Östergrens nyöversättning innehåller lite för mycket anglicismer. Varför över huvud göra en nyöversättning av en pjäs från 50-talet förstår jag inte, men kanske var det något stort fel på den äldre översättningen. Valet av att ha hård bluesrock som musik passar inte perfekt. Skall man ha rock hade det nog varit bättre med mörkare men mjukare tongångar. Kanske tindersticks eller Joy Division? Denna kväll ville inte applåderna sluta. Ovationer och visslingar. Recensenten gick nöjd hem men med en mörk bild av livet. Man såge gärna litet mera hopp, litet mera ljus i denna i övrigt oerhört starka pjäs. Anders Hedman
Bilden är stulen från Dramatens hemsida.