Att gå och se Intima Teaterns uppsättning av Alfred Nobels Nemesis känns som att kliva in i ett expressionistiskt skräckkabinett. I denna drömspelslika föreställning i regi av Richard Turpin är scenrummet en blandning av impulser från vitt skilda epoker – 1800-talistisk laboratoriemiljö med petriskålar, kolvar och provrör samsas med vårt eget 2000-tal. Denna brokiga scenografi som först möter betraktaren omger ett upplyst centrum med vitmenade möbler och en lika anakronistisk rekvisita som friskt och oförväget blandar vita brödrostar med hjulförsedda divaner som för tankarna till Freudsoffor från början av förra sekelskiftet.
Ett upp- och nedvänt kors på väggen är det enda som inledningsvis förebådar det ondas tilltagande närvaro i detta rum.
Handlingen i Nemesis kretsar kring den unga Beatrice och hennes växande dilemma; styrd av den fadersfigur (gestaltad av Richard Turpin) som håller hennes bröder fängslade som ett slags pant för hennes underkastelse och lydnad.
Verklighetens Beatrice avrättades i Rom 1599, dömd till döden för fadermord, ett fall som inspirerade Alfred Nobel till att skriva dramat. Exakt vad Beatrice gjort sig skyldig till är inte helt klarlagt men troligen mördade hon faktiskt sin far.
I takt med att Beatrice utvecklas från flicka till kvinna begynner hennes fader Cenci, med en sorts perversitetens lagbundenhet, alltmer trånande att sukta efter hennes kropp.
Under förespeglingar att han egentligen inte är hennes biologiske far söker han motivera köttsligt umgänge och utpressad av Cenci tvingas Beatrice således välja mellan att antingen rädda sig själv och sin dygd – eller sina bröder. Här tar ett vådligt dubbelspel sin början.
I rollen som Beatrice är Sara Isaksson med sin dragningskraft föreställningens medelpunkt och självklara fixstjärna. Isaksson, praktikant från Teaterhögskolan i Stockholm, lyckas som få kombinera en påtaglig sårbarhet med en envis, säreget vibrerande styrka i sitt skådespeleri och skapar därmed ett högst personligt tillika magnetiskt kraftfält. Dock kunde man önska att hon ville ta ut svängarna ännu mer i vissa passager, det finns en återhållsamhet som förvisso kan vara högst avsiktlig och stundtals effektiv, men den ger ibland upphov till en onödig vaghet. Vad texten anbelangar kan vissa repliker också kännas överflödiga och rentav övertydliga, som när till exempel Beatrice utbrister att hon är ”en sådan hycklare”. Vi förstår alldeles utmärkt Beatrices dilemma och svåra predikament dem förutan.
Under Beatrices gradvisa drift mot den gräns hon till sist oundvikligen måste passera syns i drömmarnas bilder både Djävulen själv och den heliga Madonnan. Richard Turpins gestaltning av Satan undviker tacksamt nog alla eventuella klichéer och är tvärtom en suveränt återhållsam och lågmält filosoferande tolkning, med en ironi och en humor som får sympatierna på sin sida. I rollen som Madonnan är Jakob Höglund, praktikant från Teaterhögskolan i Helsingfors, helt enkelt oemotståndlig. Sällan har väl en mer självupptagen och självömkande Madonna skådats på en teaterscen. Likt en två meter lång transvestit predikas en veklagan på finlandssvenska som inte lämnar Beatrice mycket hopp – trots hennes böner om hjälp från högre makter står hon ensam omgiven av de ödestrådar som spinner ett allt tätare nät ikring henne.
– Vad är ditt lidande mot Jesu lidande, avslutar en förnärmad Madonna och sällar sig till kören av påvar och prelater som alla osar motbjudande av svek, korruption och maktfullkomlighet. I det avseendet är Nemesis en hård vidgörelse med den katolska kyrkan, som Alfred Nobel kritiserade med en närmast ursinnig frenesi.
Bland de övriga rollerna märks också Ulf Drakenberg och Jan Ärfström som gör ett lysande slapstick-par som för tankarna till Dupontarna, Helan och Halvan eller varför inte lantmätarens medhjälpare i Kafkas Slottet – kulturhistorien är full av dem. På så sätt blandas närmast parodiska och humoristiska inslag med det våldsamma allvar som är dramats kärnpunkt, finkänsligt ackompanjerat av Dror Feilers tonsättning som går som en elektriskt vibrerande och nervig puls genom hela föreställningen.
Som regissör använder sig Richard Turpin väl av vridscenens möjligheter men trots det driv och den energi som genomsyrar skådespeleriet kan man ibland önska att vissa scener vore mer sammanhållna, stundtals framstår de alltför mycket som tablåer staplade på varandra. Där kunde de röda trådarna i scenövergångarna knutits åt en aning hårdare. Dessutom framstår slutscenen rumphuggen och påfallande abrupt. De långa monologerna kan också stundtals bli alltför övermäktiga och därmed blir det svårt att uppfatta och absorbera allt det som sägs. Men bearbetningen av de bevisligen stora textmassorna är ett styvt arbete och förtjänsterna överväger helt klart – uruppförandet av Nemesis på Strindbergs Intima Teater är märklig, i ordets positiva bemärkelse, fascinerande och tankeväckande. Och för att vara ett drama skrivet på 1890-talet känns Nemesis ovanligt modernt och i högsta grad aktuellt med frågeställningar kring våld och hämnd – nemesis – som är giltiga även i dag.
Helena Nordenberg