Man har sett snygga affisher i staden på sistone. Det har annonserats om en festival. Stora namn har utlovats och folket har svurit tyst under lugg över de hutlösa priserna de kommer ta. Det är fredag och det är dags att öppna portarna för Where The Action Is. I år har man slagit sig ner vid Stora skuggan. Man har ingen tur med vädret, regnet öser ner, men vi med biljetter i hand trär käckt på oss stövlarna och kastar capen över huvudet. Med en nöjd min passerar vi biljettluckan. Nu ska här festivalas!

Men nja...Fredagen blir dessvärre en besvikelse. Det blir gubbarnas kväll. Vi hör Pixies och där måste man nog vara ett riktigt fan för att bli mätt. Det blir inte mer än halvgung och en och en annan kändislåt piglar till i örsnäckan. Man blir varken glad eller ledsen. Pixies passerar. Några andra band spelar och regnet skvalpar i bröstfickan, regnet märks. Ingenting stannar kvar, regnet regnar och musiken följer med dropparna tungt ner till marken. Plask och splash! Nä, fredagen varken trollbinder eller älskar oss. Vi blir blöta och trötta. Trött? Är också Neil Young. Kvällens stora dragplåster. Iförd en fleeceskjorta blir det inte mer en ett darrande stilleben. Han kör några av klassikerna och visst är det en upplevelse att höra ”Heart of Gold” live, svänga med höfterna under capen. Jo, det är trallvänligt och skönt på något vis. Men herre min je, regnet apregnar och så bra är det inte. Har jag blivit gammal? Nä, banne mig inte. Kan inte fredagen vara slut?

Lördagen har däremot mer godis i fickan. ”En blandning av sött, en blandning av salt..en blandning av sött och salt..”. Jo, det ska bli Moneybrothers, Duffy, Fever Ray, Jenny Wilson och. Ja och? Nick Cave. Jo. Jenny Wilson blir kvällens största överaskning, vilken tjej! Vilken grej! Hon är grymt musikalisk och spelar superbra, sjunger och det svänger på ett skönt sätt tycker jag. Vad är det för musik egentligen som låter pling plong, djoink, plink? Tankarna för mig till västafrikansk musik, men så fort Jenny börjar sjunga dras jag som en komet direkt till Stora Skuggan, här vill jag vara, här vill jag lyssna. Det fortsätter att regna ihärdigt och duktigt, det rör sig en aning under caparna, men det börjar bli kallt. En varm korv kanske? Eller lite Fever Ray? Jag vet inte om det värmer men nog blir man stimulerad någonstans i känslokanalerna. Denna märkliga och mystiska, nej förlåt, mytiska kvinna reser sig som en monstruös varelse från golvet och basunerar obönhörligt ut sin elektronika. Om man bara fick se hennes ansikte. Hon har verkligen skapat något eget. Publiken sneglar under mask. Det brydda och intressanta för sig snart en käftsmäll. Duffy dyker upp på stora scenen, årets stora hitmakerska. Nog har jag nynnat till ”Warwick Avenue” och undrar hur det ska bli nu? Men tro mig, gott folk. Duffy blir som en blöt sockervadd som geggar runt i gyttjan. Ingen energi, ingen studs. Jag står rätt långt fram och försöker få en uppfattning om, vem är hon denna lilla människa? För hon är kort och bär ett stort tuggumihår på sitt huvud. Det känns lite white trashigt och tjatigt. Det blir ingen trall för mig. Moneybrothers! Pengabröderna! Bjuder på röj, skoj, bus och dans. Det blir inga överraskningar utan hit efter hit. Det går fort, för helt plötsligt har deras timme gått och det är slut. Jag vill se mer. Nu är väntan snart över. Det som vi kanske alla kommit för ska snart ske. Nick Cave är föromdligen redan på området. Kanske värmer han upp. Hmm, hmmm, ”papa won´t leave you henry....lala, ”. Vi som står i publiken undrar. Allt. Vilka låtar kommer han spela? Vad kan man vänta sig? Kommer det bli grymt bra eller grymt dåligt? Känns som att det kan bli vad som helst. Skyarna vräker ner på skuggan och den blanka folkmassan ser ut som ett rymdfolk som äntligen hittat hem. Man ser det i ögonen. Det här gänget har inte kommit hit av en slump. Och så. . .

En ton. Ett ljud och allt det vi väntat på händer. Här och Nu. Vi bjuds på något så fantastiskt att ingen varken tänker eller bryr sig om regn eller kyla längre, det blir liksom bara ett snyggt sceneri till skådespelet. Showen. Öset. Alltså den här mannen han kan. Utan att överdriva så blir man som kvinna förälskade och trollbundna i ett enda slag. Det hårdaste röj tornar upp sig för att landa i den varmaste ballad. Hela känsloregistret får mat. I stora portioner. Rösten är så jäkla bra kan jag säga dig att..ja? Att? Det inte finns något mer. Det är väl liksom det som är grejen. Stackarna. Ja, jag menar alla de andra. Jenny,Karin, Anders och Duffy. Regnet tog med sig deras toner och plask så blev de kvar i en snopen regnpöl. Nick Cave leker med oss som marionettdockor och får oss precis vart han vill. Ett stort köttigt hjärta pulserar under regncapen, ömsom smekt ömsomt sönderslitet. Var finns den tråd som syr ihop detta? Love letters klarar det. Avslutningen på hela kvällen och hela festivalen gör ingen besviken. Ett kärleksbrev spelat från ett lugnt piano mullrar in i oss alla. Ingen går hem beviken ikväll.

Alla är överens om att idag slutade regnet regna, hjärtat värka och fötterna blöda. Tack Cave.

Text: Johanna Lundin
Foto: Johanna Lundin