Niel Armstrong var aldrig på månen

Att svälja sina tårar

Börje Ahlstedt gör sin andra Birropjäs på Elverket, efter sin succé med Arbetarklassens sista hjältar.

Detta är också en pjäs där ”arbetargrabben från söder” på sin ålders höst står i centrum. Men denna gång har fru fortuna lett mot honom och han står möjligen på toppen av sin karriär, inte inom bildkonsten som i första pjäsen utan inom skådespelarkonsten.

Den till synes ensamme, lite trötte och uttråkade skådespelaren går sakta runt i sin alldagliga loge till ljudet av hur Niel Armstrong beskriver sitt första språng på månen. ”One (krasp) small step for (screek) me, a giant leep (drrrr) for mankind”. En spänning uppstår genast mellan det overkliga där borta, men ändå realistiska och det verkliga här i detta rum som sker nu. Skådespelaren förbereder sig för sitt livs kanske sista och största roll som kaptenen i Strindbergs Dödsdansen(se recension och beskrivning i slynglars vinkällare). Kaptenen i pjäsen Dödsdansen är en råbarkad man som för ett veritabelt krig med sin lika hårda hustru innanför äktenskapets fängelsemurar. Den ensamma skådespelaren tar på sig stövlarna för sin roll, ensam i logen där det. Två timmar är kvar till premiären. Inför ett femtiotal uttråkade ”tanter som vill ha någonting att tala om till kaffet” skall astronauten/skådespelaren prestera sitt yttersta i konflikt med sin hälsa. Hustrun(spelad av Anita Wall) entrar scenen, hon ställer ett ultimatum, ”sluta spela teater för alltid ikväll eller så lämnar jag dig”.
Först anar jag en blandning starkt inspirerad av Strindberg och mot slutet till viss del Norén, men i sista slutet samlas pjäsen ihop till en stark och tårgripande upplevelse där jag först tror mig sett en vacker saga men i nästa sekund får svälja tårarna för att inse att jag sett en naturalistisk och realistisk historia om huruvida konstnären kan bedömas för sin konst enbart eller om den privata moralen måste vägas in i bedömningen av ett konsten.

Den småborgerliga betraktaren kommer garanterat förfasas över skådespelarens hjärtlösa behandling av familjen, den proletära betraktaren kommer kanske hurra för en man som med järnvilja klarat av att offra allt för en yrkesmässig klassresa. Den konstnärliga betraktaren kommer kanske att inse hur svårt hans eller hennes eget liv ju faktiskt måste vara i den ständiga balansgången mellan total egofixering vid det egna skapandet för mänskligheten och självuppoffringen för den lilla del av mänskligheten som råkar vara partner och barn.

En konsekvens av pjäsens titel är att det ju går att dra en parallell till ett projekt liknande det att resa till månen. Olika personer har nog olika tolerans för detta offer, många i vår ”moderna” tid har nog större förståelse för ett offer för vetenskapen än för konsten.

Effekten av pjäsen blir lite dubbel i och med att vi som publik berörs av ett drama som uppenbarligen är teater men som handlar om vilket pris denna teater har i relation till den värld som finns utanför teatern, den så kallade verkligheten.

Jag lämnar teatern med en stark drift mot bardisken och ett glas vin för att ute i vekligheten få dryfta upplevelsen av overkligheten. Kanske har min verklighet förändrats lite. Som Jean säger i Fröken Julie ”Jag har gått mycket på Dramaten” som förklaring till sin förmåga att charma.

En sak att undra över är skådespelarens armbandsur, vilken roll spelar det? Under timmarna innan premiären bär han det och det är ett påkostat dykarur, eller astronautur? Det signalerar en känsla av ”tack för en bra karriär” på mannens arm. I kontrast till rummet och handlingen. Han tar det av sig som en sista förberedelse inför avfyrningen. Samma mystiska symbolik finns över dotterns(spelad av Alexandra Rapaport) tröja av märket Svea. Det är moderiktigt och hon har en lite typisk ”citylook” med färgstarka gympaskor anno 2005, mitt i rollen som narkoman på gränsen till psykos. Hur tänkte kostymören Göran Wassberg där? Ville han underlätta identifikationen med henne, inför publiken på Linnégatan? Det drog inte ned på någonting, men förvirrade mest till en början. Själva scenen är väldigt bra gjord, perfekt vardagsdammtrist. I slutscener nuförtiden är det väldigt poppis med vissa effekter, men mig gör det inget, jag blir gärna extra förförd av det onaturliga.

Albin Axén

Neil Armstrong var aldrig på månen
av Peter Birro

Scen Lilla Elverket
Regi Johan Wahlström
Scenbild och kostym Göran Wassberg
Ljus Holger Tistad*
Peruk och mask Barbro Forsgårdh,
Sofia Ranow Boix-Vives

I rollerna: Börje Ahlstedt, Anita Wall,
Alexandra Rapaport

* DI-praktikant

Urpremiär 8 oktober
Foto: Roger Stenberg