Pang! Revolver faller på eget skott

Novemberregnet möter oss utanför Dansens hus och en tjej i de sena tonåren formulerar sig perfekt: ”Fan vilken misär: nästan en timme störde jag mig på hur mycket seg teknik vi såg – och på hur mongo killen såg ut.” Glad åt att ipodlurarna inte hunnit pluggas in lagras hennes ord. De beskriver nämligen Revolver som vi nyss suttit i samma lokal och sett. Och uppenbarligen båda suckat över. Det är obegripligt svart, svettigt i samröre med klumpig men framförallt astrist teknik. Att koreografen Carl Olof Berg vill visa oss ett vardagligt krigstillstånd fattar jag inte. Det finns ingen känsla som möter min blick. Det ticktackas, ja tiden går, det svettas i rök och fläktströmmar och hela sceneriet andas stad och varför inte puls och så denna obligatoriska stress.
Varför så mörk? Mycket av dansen är too much, övertydlighet tenderar ge recensenter och tonårspublik kräkreflexer.

Har vi inte förmedlats detta otaliga gånger förut? Hur nutidsmänniskan inte förstår sitt eget bästa och stressar i en ständig strid. Blaj. Det är en seg så kallad krigsföring vi ser på scen och även om vissa moment har inslag av teknisk kunnighet saknas känslan. Då förmedlas tyvärr ingenting förutom en irritation över slösande med resurser. Det hjälper föga att musiken (cool) är nyskrivet material; electrobeats av Calle Olsson från the Bear Quartet. Däremot lyser en av dansarna med sin kroppsmedvetenhet och känsla för vad hon än verkar göra. En applåd för Suzie Davies.

Koreografi Carl Olof Berg Dansare Suzie Davies, Mattias Ekholm, Jennie Lindström Musik Calle Olsson Kostym, scenbild Senem Yazan Ljusdesign Viktor Wendin

Aluminium skimrar som guld

Johan Inger och hans läromästare Mats Ek gör en bra tvåtimmarsuppsättning med Aluminium. Namnet kommer från Eks verk som tar över i skicklighet och stil. När dansarna efter Ingers inledning och en paus tar över scenen finns nålarna under min stol. Man vet aldrig med Ek. Han är inte ojämn, snarare vilar kanske en övertro på sin förmåga att förmedla i vissa fall, men ibland tror jag att han snöar in på rörelser som säger mer för dansarna och honom själv än till någon annan. Nåväl, så är inte fallet med Aluminium. En kvinna kommer ut, klänningen har skimrande partier och hon använder det blänkande bordet och de skinande tallrikarna i sina rörelser. Smidig och säker. När mannen kommer ut förvandlas de ömsom till älskande, ömsom till lekande barn som håller utkik från sin båt (bordet vänds med skivan mot publiken). Kanske städar de undan efter en fest, en lyckad fest som kommer lämna varma vågor i kroppen vid tanken på den. Så delger de oss festen via låtsaskikaren. Vi får se strålande teknik med känsla som inte går att ta miste på.

Från Sverigepremiär till Europa. När denna recension skrivs är hela kompaniet med Riksteatern ute på europaturné och har i slutet av november visat uppsättningen på Stadtgarten i Winterthur i Schweiz och den 2 och 3 december på Nationalteatern i Bukarest i Rumänien. Sist Cullbergbaletten besökte Winterthur var 1994 och Bukarest besöktes senast 1978. Så det är väl på tiden, menar jag.

Aluminium - i kropp och i själ?

Det är Inger som i mina ögon står för det skämtsamma och enkla samtidigt som han sköter detaljerna med briljans. Inledningen är inte en besvikelse. Empty House (som är ett omarbetat verk från 2002) är tjusig och innehåller dessa detaljer som får en att klucka förtjust eftersom det är kul att förvånas gång på gång. Och förvånas över sin egen förvåning. Dansarna slåss om en plats i ljuset men tvingas tillbaka gång på gång. Empty House är bra dans när den båda lockar och lämnar en förbryllad.

Både roligt och skönt att beskåda.

När det sista numret, signerat Inger, visar sig vara det svagaste tenderar den sista halvtimmen loj och småtråkig. Negro con Flores kanske appellerar på Big Brother (vid ett tillfälle är övertydligheten jobbigt påtaglig. Någon av dansarna utbrister ”Robinson” för att vi ska fatta…) Det är en mörk scen och människor som jagar en strålkastare. Försöker gömma den, stjäla den, snärjer in sig i den, ja ni fattar. Det blir väl tydligt. Teven som står på och visar oss dansarna i sin oskyldiga sömndräkt uppfattas även det som en signal. Vi förstår men har ledsnat vid det här laget. Sammanfattat: emellanåt kul men med de andra två verken innan känns det sista matt i kontrast. Ett jubel dock - när rosorna naglas fast i det gummerade golvet spritter man oundvikligen till. Han kan han, Inger.

Negro con Flores

Urpremiär

Koreografi Johan Inger

Ljusdesign Erik Berglund

Empty House

Sverigepremiär

Koreografi, scenografi Johan Inger

Kostym Mylla Ek

Ljusdesign Erik Berglund

Musik Félix Lajkó

Foto Urban Jörén

Kvinna eller inte – vad är skillnaden?

Yasmeen Godder och Iris Erez är obehagliga. De står på Dansens hus stora scen och tittar på publiken. Släpper inte blicken, håller fast och stöter ifrån genom att stundtals anta äckliga uppenbarelser. Det flämtas, suckas och stönas. Upprepas. Resonansbotten är mörk svartaktig. De förvrider sina ansikten; den övre tandraden blottas ordentligt, näsan blir ett tryne, en hand skakar det dallriga underarmsfläsket eller rumpans späck. Fascinerande. Illamåendet bubblar över till skratt, vågen rister, brister och rullar tillbaka igen.

Two Playful Pink heter verket och ska blottlägga historier om maktförskjutning. Det är väldigt effektfullt. Inte för en sekund tappar de två hårt kroppsligt arbetande dansarna fokus. Rysningen ligger inom en hela tiden och brister när spänningen blir för hög. PJ Harveys röst, text och musik är som gjorda för sammanhanget. Innan föreställningen har vi lyssnat på filmvetaren Ingrid Ryberg som i sin föreläsning, Kropp i media, talat om den manliga blicken och konstens feministiska motståndsstrategier. Exempel hon visat är Hitchcocks Vertigo från 50-talet där den manliga blicken inte bara är outtalad utan explicit och normaliserad. Motståndet visualiseras i filmen Orlando från början av 90-talet och Holy Smoke! från slutet av 90. Det är intressant och hjälpfullt att ha guidats i motståndstänk innan Godders föreställning.

Koreografi Yasmeen Godder

Skapad och framförd av Yasmeen Godder, Iris Erez

Artistisk rådgivare Itzik Giuli

Musik PJ Harvey, Gyorggy Ligeti, Ran Slavin

Kostym Ilanit Shamia

Ljusdesign Jackie Shemesh

Video Yoram Ron

Animation Ruti Ron

Anita Norrblom

anita.norrblom@hotmail.com