Det vilar en förväntan denna vårkväll när Romeo och Julia ska berätta sin historia. De har gjort det förr och jag tror mig minnas ungefär vad de har på hjärtat - ordagrant ibland - men stegen som Sir Kenneth MacMillan har gjutit för dansarna och musiken Sergej Prokofjev valt ur sitt tonhuvud känns som något viktigt att återintaga då och då.

Kvällen bjuder tyvärr inte på mina önskemål. Julia (Jenny Nilsson) är förvissor förtjusande och relativt lätt i stegen men med en tungbakad och nästintill snubblig Romeo (Olof Westring) kan hon inte hjälpa att hon närapå tippar över vid ett tillfälle och vid ett annat inte kommer upp till de höjder hon ska nå.

Oftast kan man inte ge den ena parten all skuld, särskilt inte då det handlar om en duett. Men i det här fallet fruktade jag faktiskt ett fall där Julia stöp medan en illa förberedd (eller för mätt av middagen?) Romeo fick henne på fall. Det är olyckligt att se eftersom ensemblen i övrigt gör så bra ifrån sig. Mercutio (den vane Johannes Öhman som snart lämnar Stockholms scen för en chefsroll i Göteborg) är underbart lätt och smidig i sin berättelse och Amman (Kate Lind af Hageby) imponerar stort med väl timad komik och moget framförande.

Ett lite skamset erkännande bör dock vara på sin plats från min sida: Förhoppningen att få se Jurgita Dronina i huvudrollen som den strålande dansare hon är fanns där, det är sant. Men inte ens hennes briljans hade kunnat rädda en allt för tung och trist Romeo är jag rädd.

Scenografi och kostym: Nicholas Georgiadis
Ljus: John B. Read
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Dirigent: Andrea Quinn
I rollerna:

Romeo: Olof Westring / Olaf Kollmannsperger
Julia: Jenny Nilson / Jurgita Dronina
Mercutio: Jan-Erik Wikström / Johannes Öhman
Benvolio: Oscar Salomonsson / Jens Rosén
Paris: Nikolaus Fotiadis / Pascal Jansson
Tybalt: Brendan Collins / Anders Nordström
Lady Capulet: Anna Valev / Karin Forslind
Escalus: Christian Rambe / Istvan Kisch
Pater Lorenzo: Christian Rambe / Istvan Kisch
Amman: Alexandra Kastrinos / Kate Lind af Hageby
Rosalinda: Katarzyna Kucharska / Sarah Medley
Lady Montague: Kristin Kåge
Lord Montague: Markku Heinonen

Andrea Quinn, dirigent, är född 1964. Hon studerade orkesterdirigering vid Royal Academy of Music för Colin Metters, George Hurst och John Carewe. Efter avslutade studier belönades hon med Ernest Read and Ricordi Conducting Prizes. Hon blev sedan belönad med the National Association of Youth Orchestras Conductors Bursary för fortsatta studier utomlands. Hon begav sig till Bartok International Seminar i Ungern. Andrea Quinn är musikchef på Norrlandsoperan.

----------------------------

När La fille mal gardée (Den illa vaktade flickan alternativt Försiktighet förgäves) ska börja på Operans scen ler folk och pratar om hur baletten kom till och hur speciell den faktiskt är. Det är en befrielsens koreografi som ursprungskoreografen Jean Dauberval skapat 1789:
”Sommaren 1789 hade Frankrikes s k Tredje stånds representanter i Paris på allvar börjat ställa politiska krav. Att en bondbalett med hjältar ur detta tredje stånd just då kom att leda scendansen in på ett livgivande nytt spår var inte enbart ett symptom.” (Ur programbladet till La fille mal gardée 2007)
Herman Lindkvist har tagit sig tid att i Guldsalen berätta om hur tiden vid skapandet av baletten var, även i Sverige och Stockholm. Intressant, alltid. Han fuktar strupen många gånger och får publiken att stämma in.

Själva baletten i sig är en föreställning fylld av situationskomik och lustiga figurer, men samtidigt så väl skapad och dansad att det utan dansen inte skulle finnas en historia att berätta. Så finurligt kan en koreograf arbeta. Och det har även koreografen till denna uppsättning gjort. Sir Frederick Ashton har på ett bedårande sätt fångat sina dansares intressen så till den milda grad att de ärsina roller. Publiken tror på det de ser och fångas i den muntra stämningen. Barn applåderar spontant och vuxna vaggar på huvuden fram och åter.
En stående ovation till alla dansare som ger sitt bästa. Kostym och ljusmässigt finns heller inget mer att önska, det strålar från alla håll och kanter fulländat.

Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Dirigent: Graham Bond
I rollerna:
Änkan Simone: Christian Rambe / Johannes Öhman
Lise, hennes dotter: Marie Lindqvist / Nathalie Nordquist / Nicole Rhodes
Colas, Lises beundrare: Nikolaus Fotiadis / Oscar Salomonsson / Andrey Leonovitch / Tim Harbour
Thomas, en rik bonde: Aleksander Maksic / Hugo Therkelson
Alain, hans son: Serguei Endinian / Jens Rosén

----------------------------

Cendrillon är ett skimrande mästerverk som man vill fånga krympa ihop och knuffa in i en speldosa för att då och då kunna plocka fram för sitt välfinnandes skull. Det är en balett som dansas så bra att hela salongen håller andan och bara släpper ut luft från lungorna då överraskningen tilltar. För överraskad blir man konstant. Det är en magisk afton som koreograf Jean-Christophe Maillot har sytt samman för den svenska premiären denna afton i slutet av maj.

Det är en utsökt blandning av modern dans och vulgära rörelser (som främst Askungens styvmoder och styvsystrar hanterar) med klassisk balett som för även denna gamla traditionstyngda konstform till nya dimensioner. Ingen dansare nämnd och heller absolut ingen dansare glömd.

Kostymen är stundtals ultrashiny, sexig, snygg, galet rätt och skvallar om glamour och illa dolda lustar och fula tillvägagångssätt att nå mål. Men också skir och näpen, oskuldfull och snudd på tråkig tills tyget fladdrar till i ljuset och talar om att det är tungt silke, om än i tråkbrun färg.

Det går inte att hylla denna balettföreställning på annat sätt än genom att påstå att ni som går och ser den kommer att växa lite. Och inse att det finns nya sätt att tänka på. Och andra sätt att tolka tradition på. Underbart.