Efter en promenad en blåsig höstsöndag finner jag mig själv och mitt sällskap i avspänt tillbakalutad position i en kyrkbänk. En man förkunnar stolt att det är Anders Bondeman som sitter redo att släppa lös den urkraft man i musiksammanhang kallar kyrkorgeln. Det skall bli konsert här i Högalidskyrkan.Strax brakar Bach’s ”Preludium” med efterföljande ”Fuga Ess-dur” ut ur orgelpiporna och jag kastas mot bibelstödet framför mig, slår upp överläppen så blodet rinner. Jag vänder mig förvånat om och en stormvind vrålar mot mig att kängpunk, grind, krust och allt som hör därtill ligger i fetlä.
Lugnare blir det när Mendelssohn’s ”Andante Tranquillo” smeker kyrkans väggar, blankpolerar kyrkbänkarna med sina mjuka toner, lägger sig som en lugnande ansiktsmask och sjunker in i porerna, genom hudlagren, in i blodomloppet, får mitt hjärta att bromsa. Sluttakterna viskar fram sin kärlek till lyssnaren. Farbrorn i raden bakom somnar med en liten duns. Mitt sällskap snarkar tryggt.
Max Reger’s ”Preludium” är det första stycke att visa upp en utpräglad melodi. Mina tankar vandrar till Primal Scream’s ”A dub symphony in two parts”. Där kan man vid ett visst tillfälle upptäcka en sitar väsa fram en mycket delikat melodislinga, ett break i den annars fullspäckade symfonin. Kanske är det härifrån Primal Scream fått sin inspiration. Eller inte.
Jag tappar min halsduk på farbrorn i raden bakoms fötter. Han vaknar inte.
Den stora finalen är en improvisation a lá dödsvampyrskräckfilm. Ännu en gång kastas jag framåt av trycket men lyckas ta emot mig. Mitt sällskap vaknar med ett ryck och farbrorn i raden bakom stirrar stint på en punkt långt bort. Anders Bondeman, känd för sin unika improvisationsförmåga, verkar använda alla tangenter och pedaler samtidigt. Tonerna skär och piskar min trumhinna. Men jag fascineras. Skräckblandad förtjusning är känslan som passar bäst när jag vill beskriva detta obeskrivliga musikstycke.
Jag ser flyende kaniner, ögon i mörker, ögon som aldrig sover, blinkar. Feberyrande löv, piskor som tas ner från sina krokar, vecklas ut. Regnvåt hästpäls torkas med halm. Och så Titanic på havets botten. Nattligt flämtande lågor, vigselringar på fel fingrar. Vatten som vågor, räven skingrar en flock gäss. Blod i halsen. Hostande gås med blekblå päls. Lugn, bara lugn mitt köttstycke i kvarn. Males. Bila – kyl min nacke!
Redan ute på kyrktrappan har jag glömt hur musiken lät men en sällsam knut i magen minner om att jag upplevt något helt enastående. Luften är klar och kall. Fyller mina lungor. Farbrorn från raden bakom kommer fram och överlämnar min halsduk. Tunnelbana.
Noterat denna gång: vissa toner hörs bättre i vänster öra.
Lina Bäckström
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.