En pappa förändrar allt

Dansens hus chef och koreograf Kenneth Kvarnström brukar prata med publiken efter genomförd föreställning. Alltså han kommer in på scenen, slår sig ner på scenkanten och är öppen för frågor. Sist jag satt kvar fick han frågan om vad det var för något han ville berätta med sin föreställning (det var drygt ett år sedan och om jag inte minns fel var det ”Fragile”). Han svarade något i stil med att de allra flesta vill att det ska handla om något, att vi människor är skapta så; vi söker trådar att foga samman och gärna att pojken får flickan eller att pojkarna tävlar om flickan eller att åtminstone svartsjuka uppstår på scenen. Men. Ibland, sa han uppmanande, bör man försöka betrakta rörelserna för vad de är. Och föröka utgå ifrån och utmynna vad de betyder när man ser dem. Historielöst.

I mina öron lät det banalt och ”easy to say, hard to obey”, men trots det har ändå strävan att följa denna (för många) stora koreografs ord funnits där varje gång jag bänkat mig för en ny upplevelse. Det har visat sig vara omöjligt. Inte en föreställning har gått utan att jag hamnat i diverse tankar (och pinsamt nog formuleringar) om hur det ”speglar livets cirkelgång” , ”vi irrar omkring, tillsynes utan mål och mening”, ”misshandel, solklar misshandel”, ”nu går hon i väntans tider och se, där föder hon ’barnet’, en slags urmoder”.

Ja, man får ibland skämmas för sin fantasi och alla ord och tankar, redan tänkta och formulerade, som hamnat i ens väg och som man lånar och kastar ut igen. Vad menas egentligen med alla dessa hopplösa allegorier? Varför ska det vara så svårt?

Min förklaring, efter försök till dolt drömmande i föreläsningssalar och middagsbord, är att det finns inget som är svårare. Det Kvarnström uppmanar sin publik att göra är att utsätta sig för en enorm mental påfrestning. Det är därför ordet omöjligt dyker upp titt som tätt. Att tänka utan att väva in några tidigare upplevelser (dina egna eller någon annans) är ogörligt. Bara uppleva, inhalera, absorbera rakt av. På plats. Nya upplevelser gör en sårbar eftersom man antingen chockas av sitt bankande hjärta och de våta armhålorna eller förstummas av sina egna geniala tankar som ska formulera detta…ja, vad? Min pappa följde naivt med mig på den senaste föreställningen. Efter tio minuter viskade jag mina första analys om vad vi såg utspela sig på scenen och vad som kanske skulle hända. Han satt tyst, nickade visserligen, men tog inte ögonen från rörelserna. I pausen ville jag diskutera. ”Misshandel, solklar misshandel” och så minns hon tillbaka. ”Hur har jag hamnat här?” Försök till förståelse genom att blicka bakåt. Och du?

Nej inte jag, sa pappa. Däremot såg han dansarna, såg han rörelserna, hörde han musiken. Just hur hon, i röd klänning, klamrat sig fast vid väggen. Otroligt. Och hur han, med en lucka på tröjan, snurrat i frenesi utan att tappa balansen. Stark på fötterna. Vilken dans. Nej, det får inte vara så enkelt. Eller? Kenneth Kvarnström, vad var det du menade nu igen? Jag ska faktiskt skriva en krönika om detta. Fast jag vet inte riktigt hur.

Anita Norrblom




Foto: Sören Vilks, från föreställningen Riddarborgen, recenserad under vinkällare