|
Jag tillhör den lilla grupp som går på Operan i Stockholm för att se balett dansas. Inte för att höra, det namnet anger, på operasång.
Det har blivit två föreställningar de senaste månaderna, Peer Gynt och Tristan. Två imponerande framföranden. Av olika anledningar.
Peer Gynt är en skön historia i original och med den nyskrivna musiken av
Alfred Schnittke (1934-1998) blir en som hört och förförts av Solveigs sång till tonerna av Edvard Grieg (och älskar den) smått spak. Det är inte så att jag vänder mig emot det nya, knappast, men Grieg är så pass väl inarbetat att den morderna version av Ibsens drama tar några minuter att anamma. Därefter går det bara bra.
För modernt åka av, det blir det. Det är en skön kombination av traditionsbunden balett med det minimalistiska tänket genom Jürgen Roses kostym och scenografi. Kontrasten mellan det glimrande Hollywood och det karga Norge kommer till sin rätt främst genom kostymen. Även Björn Nilssons sparsmakade men välkoordinerade ljus ger verket en cool touch.
Peer Gynt är en sökare, en narcissistisk knopp som blommar vackert men låter doften endast omge honom själv. Han är en barnslig typ vars främsta således är jag, jag, jag. Symboliken hamnar på tre. Trenne kärlekar (mamma, Solveig och Anitra) och trenne situationer i livet (hemmet i Norge, Hollywood och det inre universumet). Via Schittkes musik kan man lägga till det kristna budskapet: tro, hopp och kärlek. Därtill fungerar amen men det ska jag avstå från.
Om unge Gynts mor får stå för tron på sin son tillstår det hans barndomsflamma och av sorg förblindade Solveig att hoppas medan Anitra, den eldiga flamman vid hans sida i suset och duset, att älska av kärlek. Men givetvis är det inte så enkelt. Det kan aldrig bli enkelt med en man som Peer Gynt i centrum. Eftersom han är centrum för samtliga dessa kvinnor får de spegla känslorna gentemot honom medan han har fullt upp med att hinna med att tänka på sig själv.
Det är underbart att se Peer Gynt. Det är storslaget i sin litenhet. Dansen är utmanande och framlyft, hårda kantiga linjer omger böljande mjuka. Dansarna leker med moderna grepp och i Operans korridorer viskas det om vilket geni denne John Neumeier är. Att kvinnan som haft en sovande make bredvid sig under de tre timmar föreställningen pågick säger det högt och näsvist till sin nästa är ren komik. Den förvånade minen på mannen är inte att ta miste på. Han vet att han missat något utöver det vanliga.
Neumeier är på uppgång och det förtjänar han mer än väl.
Balett: Peer Gynt
Scen: Operan
Koreografi: John Neumeier (efter Ibsen)
Musik: Alfred Schnittke
Scenografi och kostym: Jürgen Rose
Ljus: Björn Nilsson
Dansare: Kungliga Baletten
Dirigent: Tadeusz Wojciechowski
Orkester: Kungliga Hovkapellet
Tristan framförs med glans och elegans av Anders Nordström och Isolde, den älskade kvinnan Tristan hämtar över haven för att lämna över till sin konung Mark, dansas med styrka av Nathalie Nordquist. Nordquist har aldrig gjort annat än imponera på mig, men som Isolde är hon snäppet bättre än jag någonsin sett henne.
Det man kan ha att anmärka på föreställningen är, för att återkomma till Billgren, de stora projicerade svartvita fotona på dansarna som förstör det egna arbetat med att finna känslan.
Musiken är som i Wagners fall sällan lättsmält. Men det behöver den verkligen inte vara. Tristan kommer gå hem hos de flesta ålderskategorier. Jag vet redan två som ska se den för tredje gången. Och det är inte jag med sällskap.
Balett: Tristan
Scen: Operan
Koreografi: Krzysztof Pastor
Musik: Richard Wagner samt Henk De Vlieger (Wesendonksångerna samt bearbetning av musik ur operan Tristan och Isolde)
Scenografi: Ernst Billgren
Kostym: Tatyana Van Walsum
Ljus: Linus Fellbom
|