Deras värld är liten

Ridån går upp till musik av Rahsaan Roland Kirk och Anthony Braxton och avslöjar ett minimalistiskt ljusspel på fondväggens mörka gryningshimmel. Som ettrigt norrsken. Bångstyrigt och obeslutsamt. Saxofonernas nervösa upprepningar följer norrskenets rörelser. Deras pådrivande jazztoner tyglas av ett skönt djungelgung.

På scenen samlas så småningom två indianer, en fånge, en sjöman, en grizzlybjörn, en prästinna, en kock, en upptäcktsresande, en munk, en shejk och en turk.

Handlingen utspelar sig under ett dygn på ett gods någonstans på den ukrainska landsbygden. Godsets ägarinna, Anna, har bjudit in till fest för att fira sommarens ankomst. Hennes ekonomi är dålig och hon har ådragit sig stora skulder. Bland de inbjudna finns hennes fordringsägare (fången, shejken, munken och turken), som hon gör bäst i att hålla sig på god fot med. Platonov, utklädd till indian, är föremål för hennes kärlek. Men han är gift och dessutom förälskad i Sofja (sjömannen), som just blivit Sergejs (grizzlybjörnens) hustru. Härifrån spretar berättelsen vidare med nästan farsartad fason. Karaktärerna går huvudlöst fram och trasslar besinningslöst in sig i alla upptänkliga ekonomiska och moraliska dilemman. Det finns ögonblick då det slår det över och liknar överspänt skolteaterspex.

Men tumultet tyglas, liksom de nervösa saxofonerna av rytmens gungande stadga, av den meditativt vackra scenografin. Den är månlikt ödslig. Istället för kratrar är där bölder. En kägelbana av trä stabiliserar. Utan den höga fria himlen skulle man kvävas i den platonovska världen. Tid och rum har reducerats till oväsentlighet. Scenbilden är trots sin renhet och enkelhet inte alls tråkig utan faktiskt intressant.

Vuxna människor som likt barn förväntansfullt klär ut sig i maskeradkläder och som rätt snart glömmer bort att de faktiskt ser ut som en björn med mycket illa sittande päls, och förväntar sig att som vanligt mötas med respekt, är svåra att riktigt ta på allvar.

Det kanske är det som gör att man känner en sådan ömhet inför dem. Deras värld är så liten. De springer omkring som uppskruvade barnboksfigurer för att undvika att verkligheten hinner ifatt dem. De tar hellre gift än konfronteras med sina problem. De vill inte tas på allvar. De vågar inte ta sig själva på allvar.

Med dem fladdrar vi rastlöst och liksom okoncentrerat mellan flera röda trådar i berättelsen. Hittar aldrig riktigt någon ro att gå ned på djupet och tänka efter. Allt är så krångligt. Knäppt och helt fel men på ett mycket charmigt sätt. Där finns inte någon eftertänksamhet. Inte ett uns av sentimentalitet. Utan sordin. Oblygt. Utan betänkligheter.

Först i andra akten får berättelsen en riktning. Nu framträder Osip, den oinbjudne gästen (utan utklädningskläder), den hämndlystne hästtjuven som blivit utstött ur gemenskapen. Han är den ende som förmedlar någon sorts förankring i verkligheten. I sin hänsynslösa laglöshet verkar han vara den ende förnuftige.

I början av andra akten har han klättrat upp i en elledningsstolpe, där han sitter under den höga ukrainska himlen med ett par otympligt stora klättrarklor på fötterna. Ovanifrån kan han tyst betrakta Platonov och de andra gästernas krälanden i smutsen av sina ständiga snedsteg. Hans utifrånperspektiv ger distans. Jag blir benägen att liksom han förakta deras håglösa försök att bli bättre människor.

Men man kan inte låta bli att falla för deras blinda och oblyga charm. De är patetiska och älskvärda.

Platonov är en rolig pjäs. Det är piggt och spralligt men Michael Nyqvist är trött i sin roll som Platonov. Hur ska han orka med att engagera oss när han själv inte är engagerad? Elogen går istället till Lena Endre som Anna och Johan Holmberg som Sergej. Endre är outtröttlig, Holmberg färgstark.

Alice Noonan

Platonov av Anton Tjechov

Scen Stora Scenen
Översättning Staffan Skott
Bearbetning Magnus Florin och Karl Dunér
Regi Karl Dunér
Scenbild och kostym Peder Freiij
Ljussättare Hans-Åke Sjöqvist
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Sari Nuttunen


I rollerna Lena Endre, Michael Nyqvist, Nina Fex, Tomas Pontén, Gustaf
Skarsgård, Johan Holmberg, Marie Richardson, Rebecka Hemse, Per Mattsson,
Erik Ehn, Jonas Bergström, Ingvar Kjellson, Rolf Skoglund, Jacob Nordenson, Tommy Nilson mfl.

Foto: Bengt Wanselius, på bilderna syns Marie Richardson, Nina Flex, Johan Holmberg, Michael Nyqvist, Lena Endre