En gripande otakt - Elfride Jelineks Prinsessdramer på Galeasen
Ni som ännu inte varit till Galeasen och tittat på denna föreställning, gör allt ni kan för att få tag på en biljett - det finns fortfarande några föreställningar kvar.
Den som redan har sett pjäsen på TV kommer förmodligen, om han eller hon går till teatern, att chockeras över hur något så levande och roligt kunde bli helt sterilt i TV-rutan. Prinsessdramer är en galen fars om den skapande kvinnans jakt efter sitt jag och sin egen självvalda plats. Som TV-pjäs blev den till en intellektuell och ändlös soppa av ord, så många att man nästan inte orkade svälja. Elfride Jelinek sade i en intervju att det är en förljugen bild av vår tid som förmedlas av populärkulturen. Bilden av kvinnan är synlig överallt i offentligheten men hon talar inte. Kvinnan som vill ägna sig åt Konsten knuffas hela tiden runt av sina egna föreställningar om hur hon måste vara och vem hon ska spegla sig i. I pjäsen blir detta både lustigt och sorgligt på samma gång. Pjäsen ställer många frågor till oss. Kan kvinnan få sin bekräftelse på något annat sätt än genom Mannens blick och Prinsens kyss? Eller lämnas hon då i en värld av spruckna speglar som med flackande blick jagar efter den fasta punkten, Jaget? Skådespelarna Ingela Olsson, Monika Stenbeck och Anna Wallander spelar tre karaktärer var, de går i och ur sina roller hela pjäsen igenom. Övergångarna görs så snyggt att de nästan inte märks. Scenen frossar i sagans alla rekvisita med guld, rosor och sagoskog och mitt i allt detta finns även det vardagliga trånga köket med diskbänken. Pjäsen är som en techno-låt där gamla och nya sagor och myter blandas om varandra. Snövit och Törnrosa, Jackie Kennedy och Marilyn Monroe, Modern och Jägaren och alla slingrar sig runt, runt Elfride Jelinek, skickligt gestaltad av Ingela Olsson. Hon påstår saker och formulerar sig, skriker med vrede ut sina insikter och strax därefter påstår hon något rakt motsatt och kommer med självförebråelser. Hela pjäsen liknar en intensiv dröm, där allt du hört, sett och upplevt kan blandas hursomhelst och ändå skapa en glasklar känsla av sammanhang och mening. Jag har hört att Galeasen-gänget har jobbat väldigt kollektivt med att få fram denna skapelse och kanske är det förklaringen till att den känns så stark. Någon av skådespelarna (Anna Wallander) lär ha föreslagit en text och därefter började man leta och väva ihop en enhet med hjälp av ord, scen, kostym och skådespeleri. Resultatet är lysande och fyller ett stort tomrum. Jag upplever en sådan intensiv närvaro och engagemang från skådespelarna att det nästan gör ont. Utan humorn hade det nog blivit outhärdligt. I slutscenerna klär en av rollfigurerna långsamt av sig, hon trycker sin nakenhet mot oss och det känns som en mycket gammal smärta trycker fram ur ett djupt, djupt inre. Därefter avslutas pjäsen av att de tre kvinnogestalterna står precis framför oss med varsin avklädd och genomskinlig kvinnotorso, ni vet en sån där docka utan armar och ben och utan huvud, som bara ska hålla upp kläder snyggt. I kör berättar de tre skådespelarna skapelsen enligt den grekiska mytologin och det känns som om de vill uttala ett omen. Gaia, Moder Jorden, får i sin stora vrede sin son Kronos, Tiden, att kastrera din far Uranos, Himlen. Ur blodet från hans kön föds de tre Erinyerna, furierna, hämndens och vredens gudinnor. Publiken applåderar sedan länge i en gripande otakt. Anita Wirén Konstantis Av Elfride JelinekÖversättning Magnus Lindman Regi och bearbetning -Rickard Günter
I rollerna
Ingela Olsson
Monica Stenbeck
Anna Wallander
Scenografi -Peter Lundquist
Kostym - Maria Felldin
