Ingenting representerar väl helvetet och ondskan så starkt som koncentrationslägren under andra världskriget.
Den massiva ondska som de tyska lägervakterna och arkitekterna bakom massutrotningen representerar kan kanske aldrig helt förstås. Det finns mycket konst och litteratur som bearbetar detta enorma trauma. Den bästa bok jag själv läst, Mannen utan öde av Imre Kertez skildrar en inifrånupplevelse av lägren som saknar ens ansats till att förstå det onda. I boken blir offret, författaren, en fascinerad åskådare till en ondska han aldrig uppfattar som riktad direkt mot honom utan mer som en ondska han låter skölja förbi honom, över och genom honom, vilket leder till att han överlever. Ett av flera sätt att överleva.Pjäsen 2.5 minutersresan handlar också den om ett sätt att överleva denna ondska. Marga Pettersson spelar Lisa som är barnbarn till en man vars far mördades i koncentrationsläger. Denna pjäs får ge en bild av en överlevare i efterdyningarna snarare än i själva explosionen.
Lisa har hamnat i USA. Men hon vill återse koncentrationslägret tillsammans med sin gamla far för att tillsammans bearbeta upplevelsen. Lisa står framför diaprojektorduken där abstrakta papperskollage föreställande traditionella semesterbilder visas under hela pjäsen. Parallellt med reseskildringen till Tyskland skildras en resa till en berg- och dalbanepark i USA.
Det är uppenbart att Lisa är en lite excentrisk person och att hennes familj är på samma sätt, förutom en av hennes bröder. Lisa är lesbisk och en av hennes bröder var smyghomosexuell och bitter tills dessa att han dog. Lisa är dock lycklig i sin relation med sin flickvän. Exakt varför nöjesresan skildras parallellt med katharsisresan förstod jag som att visa att denna familj trots sin brutala bakgrund faktiskt ändå till och med kan ha roligt.
För detta är en rolig pjäs också. Tragikomiska poänger avfyras när ekipaget till slut når koncentrationslägret. När Lisa först uppfattar att de verkar vilja ha betalt för att komma in och se på det utbrister hon: Först mördar de ens farfar sedan vill de ha betalt. Väl inne beskriver hon sin upplevelse av platsen på ett sätt som får mig att kunna förstå vad hon känner: hon beskriver att platsen är precis så som i Shindlers list, eller precis så som i alla dessa skildringar vi alla fått oss tilldelade sedan barnsben. Just avsaknad av diskrepans mellan förväntningen och upplevelsen gör att även min egen upplevelse, jag menar förvänting, känns trovärdig...
Denna pjäs spelas med den mest minimala scenografi jag sett, men den klarar av att vara extremt stark och minnesvärd. Det känns som jag suttit i Lisas knä en hel kväll och fått höra en både hemsk och varm historia från en annan tid. Lisa känns som en släkting. Marga Pettersson som utstrålar både ungdom och erfarenhet samtidigt blir svår att placera, hon blir en universell människa.
Lisa verkar vilja bedja om publikens närhet. Det tafatta i en vanlig och lite neurotisk semesterskildring fungerar verkligen ihop med faktumet att en tragisk bit av histoiren skildras. Samtidigt tycker jag inte synd om Lisa, vilket jag inte heller tror hon vill. Jag upplever mest av allt att hon är hemlös, saknar fast punkt men att det inte är någonting hon låter sig knäckas av. Att ondskan i koncentrationslägren kan ge sår även till efterföljande generationer, precis som strålningen fortfarande från bomben i Nagasaki fortfarande ger skador.
Albin Axén
Vi publicerar här även biljettinformation eftersom detta är ett gästspel som annars kan vara svårt att finna.
2,5 minutersresa som gästspel på TeaterStudio Lederman
Gästrikegatan 13, Biljettkassa tel: 08 - 30 30 94
Fredag den 19, 26 november, 10 december och den 14, 21, 28 januari kl. 19.00
I rollen som Lisa: Marga Pettersson
Saxofon: Lina Langendorf
Scenbild/teknik: Jan Öqvist
Regi: Anita Ekström Vesna Stanisic Dan Wilson
Översättning: Marga Pettersson
Producent: Valeria Nagy Seidel
Producentassistent: Cecilia Ohlsson
..
.
.
.
. .
.
.
.
.
.
.