Vad är livet i maktens centrum?
Är det livet det eftersträvansvärda livet vi alla drömmer om, eller?

Makten, pengarna, kändisskapet? De stora ägorna, husfolket och den adliga titeln.

Tänk, att bo i ett slott, nära de svunna riddarhjältarna. Vilken kvinna vill inte vara med sin riddare? Vilken man vill inte vara riddaren? Vad kan skymma den ståten, den bildningen, den kulturen?

Ja kanske man inte kan vara populär, omtyckt och älskad av folket, men leva gott och styra rättvist. Hålla hårt på principerna. Inte svika ett ord. Det får inte ske för straffet måste vara hårt mot den som skall styra.

Men det priset är det väl värt?

Riddartornet är en fantastisk pjäs som förändrar mig lite på det sätt stor konst gör. Inne i riddartornet sker de hemskaste saker som samtidigt är själva den hemska förutsättningen för att det skall stå kvar, ointagligt. Lidande men så vackra människor tynar sakta bort under sina löften och eder.

Riddartornet ställer frågan till mig, vill jag vara beredd att offra lyckan för makten, eller behålla lyckan och slippa riskera den, men avstå från makten? För lyckan synes vara en begränsad valuta. Pjäsen kretsar kring två unga kvinnor och den ena kvinnans fader general von Rheinfels, trovärdigt spelad av Tomas Pontén. Fadern är makten, en hemvänd krigsveteran och adelsman, en orkan som i sitt stilla öga upplever sig tvingad att offra antingen sin hustru eller sin dotter. Valet ställs till dottern. Dottern Mathilda, till skillnad från sin mer frimodiga väninna utan band till maktens torn, befinner tillhör en elit, desillusionerad från drömmar om slottet i form av tornet. Ett torn som plötsligt framträder ur det som jag trodde var skog, i Peder Freiijs kreativa scenografi.

Pjäsens huvudperson Mathilda, starkt spelad av Maria Bonnevie, håller den ed hon väljer att svära lika fast som riddartornet står fast, kosta vad det kosta vill.

Den spontana reaktionen från en modern människa är att hon väljer fel, men är det inte just det jag egentligen inte vet eftersom skönheten inte följer den moderna tanken. Efter denna pjäs släpper lite av min moderna tvångsföreställning från vår trånga lyckopsykologi och nyttomoral för att istället göra lyckan till ett fritt val där makt eller självförsakelse kan vara alternativ och inte lycka som det enda möjliga.

Albin Axén

Riddartornet, pjäs av Erik Johan Stagnelius
spelas i Målarsalen, Dramaten i Stockholm, spelas till och med 1:a maj

Foto: Sören Vilks

Bearbetning Magnus Florin
Regi Karl Dunér
Scenbild och kostym Peder Freiij
Kompositör Göran Martling
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Peruk och mask Peter Westerberg

I rollerna: Maria Bonnevie, Rebecka Hemse, Per Mattsson, Tomas Pontén, Gunnel Fred, Erland Josephson, Sven Lindberg

Kör: Filip Poignant, Alexander Poignant, Tore Bojsten, Mattias Wallenius, Hugo Mårtensson/ Ludwig Engblom-Strucke, Hugo Ringqvist, Jakob Petersson, Samuel Dunér, Oskar Wigge/ Emil Soldati, Sebastian Bertling, Fredrik Hedenros, Felix Rönn, Oliver Tovman.