Det är bra, det är på riktigt för mig.

Trasdockan på operascenen är premiärdansaren Jurgita Dronina i rollen som Victor Hugos Esmeralda; kvinnan som åtrås av inte mindre än tre personer, som själv åtrår den fjärde (Kapten Febus/Pascal Jansson) som i sin tur, med hjälp av den ene (Claude Frollo/Brendan Collins) förför henne med tvång. Dessa två mäns behandling av Esmeralda får henne att gå i döden sedan hon tackat nej till den andres (poeten Pierre Gringoire/Olof Westring) kärlek och inte vetat om den tredjes (Quasimodo/Jens Rosén).

Det är i ytterst korta drag vad Pär Isbergs balett ”Ringaren i Notre-Dame” erbjuder.

Samtliga i denna historias persongalleri är pusselbitar som inte passar in. Esmeraldas svåra kanter är uppväxten bland zigenare, att hon är kvinna, att hon använder sin kropp till det köttsliga (dansar på Paris gator) och är vacker.

Ouasimodo, den bortstötte pojken som som baby omhändertogs av ärkedjänken (en kyrkans man som ställföreträdde biskopen under medeltiden) Claude Frollo är den som tros vara mest ensam eftersom hans yttre stöter bort människor. Men det visar sig att Frollo är den som verkligen är oförmögen att knyta mänskliga band. Frollo är också den som hanterar sin oförmåga och ensamhet på värsta sätt. Rent koreografiskt är han den mest intressanta med sina kantiga rörelser och mycket avskalade språk. Snacka om att inte passa in.

Men.

Även om Ringaren i Notre- Dame inte på något sätt är ett bottennapp tillåter den inte heller några fyrverkerier på tåspetsarna. Visst, det katastrofala slutet är något av det vackraste jag sett på Operans scen på flera år, men många gånger verkar dansarna inte få leva ut sin fulla potential.

Kostymen (Jerome Kaplan) är genomgående mycket snygg, funktionell och genomarbetad. Här har det inte sparats på krutet. Likaså ljuset (Torkel Blomkvist) hjälper berättelsen framåt på ett enastående sätt. Att till exempel låta den som ”berättar” vara i fokus tillsammans med de han/hon ”talar om” genom punktat strålkastarljus är så enkelt samtidigt så pedagogiskt och pregnant. Där riktigt hör man hur verkets sidor raskt bläddrar vidare, kapitel för kapitel, utan att förlora på det. Smart.

För att återknyta till inledningen är det duetten mellan Esmeralda och Quasimodo som visar att jämställdhet bara kan existera om man möts på samma nivå. I det här fallet genom vänskap. Då Esmeralda ser på Quasimodo med hans egna ögon så försvinner skavankerna, här blir han en jämlik motpart, stark nog att bära henne när hon inte bär honom. Mycket stark koreografi av Isberg.