Man glömmer, det är oundvikligt, men det är inte oviktigt att ta sig tillbaka och berätta att man glömt något som inte skulle glömmas.I min recension av baletten Ringaren i Notre-Dame skulle jag lyfta fram tonsättaren Stefan Nilsson som imponerade mest och som av fem möjliga betyg lätt får full pott.
Men jag glömde och därför kommer denna smärre kapitulation, alltså i korthet men också för att få helheten.
Stefan Nilssons musik i Pär Isbergs Ringaren i Notre-Dame är den helt igenom viktigaste komponenten för verket. Det märks att han satt sig in i VIctor Hugos roman med kropp och framför allt givit verket en del av sin själ.
Den är vacker.
Tio dagar i Paris gav Nilsson det "flow" som behövdes. Men lättarbetat kan det knappast ha varit. När han trodde sig ha skrivit färdigt återstod mer än hälften av verket ändå. Han citerar klokt ett japanskt talesätt som menar att när man tror att det är fem procent kvar är det egentligen femtio procent som återstår. Stefan Nilsson som tidigare inte haft klassisk musik på sin karta utan främst arbetat i modernare sammanhang (bland annat med Henrik Schyffert och som Tommy Körbergs pianist) har verkligen ringat in både de stora och mindre känslorna verket innehar.
Vill du förnimma känslan han levererar med musiken säger han det bäst själv när han konstaterar att det inte finns något egenvärde i att skriva svårlyssnad musik.
Sant. Denna är lättsmält och ack så underbar.
Anita Norrblom
Vill du diskutera recensionen? Ring 0731 51 09 16 eller mejla
anita_norrblom@hotmail.com
0731 51 98 16