Slynglar träffade Eva Röse i stora salen på Dramaten för en kort pratstund inför den kommande Dramatenhösten.

- Genomsyrar Dramatiska teaterchefens ambitioner med europafokus och jämnställdhet ditt arbete som skådespelare på Dramaten? Nej inte direkt, men det är kul att arbeta med en teaterchef som vill ta ut teatern i europa och orden om jämnställdhet är inte bara prat. - Du har kommit från Stadsteatern, vad är skillnaden mellan den teatern och Dramaten?
- Huset är största skillnaden. Stadsteaten är som en finlandsbåt inuti, byggd som regeringsbyggnad. Dramaten är en teaterbyggnad där vi alla möts mellan föreställningarna. På stadsteatern går man runt själv i trånga korridorer. - Men när man väl spelar teatern kan det vara skönt med Stadsteatern som vars scen är mer naken och kan bli mer vad som helst. Dramatens scen är ju så präglad av huset.
Jag har just rest runt jorden ett år till viss del ensam. Det känns viktigt att leva ett liv utanför teatervärlden så jag kan ha erfarenheter från livet att ta av inför skådespelandet. Annars kan livet mycket bli att cykla fram och tillbaka till arbetet.
- Var finner du inspiration mest, av det verklgheten eller av konsten? - Jag förstår inte frågan, jag ser ingen skillnad mellan verkligheten och konsten.
- Men kan du inte uppleva en skillnad mellan att se på konst och att se på livet på riktigt?
- Men vad är "riktigt"? När du lyssnar till musik så är ju tonerna riktiga, det är ett riktigt ljud du hör. Eller att se på en tavla, det gör du ju i verkligehen, på riktigt?
- Ja men verkligheten saknar ju regissör, det finns ingen tanka bakom den, det finns ingen människa bakom verkligeheten. - Men gå till T-Centralen en dag och bara titta så ser man människor bakom verkligheten.
- Men det finns inget bakomliggande budskap bakom, som i en teaterpjäs. Ingen slump. Den pjäs jag sett som ligger närmast verkligheten visades nyligen på Teater Tribunal, där skådespelarnas manussammansättning skapades slumpvis inför varje föreställning(De läste högt ur skrivna manus, läs recensionen i vinkällaren, red. anm.).
- Jo det är klart jag ju vet vad som är pjäs och vad som inte är det, men jag förstår ändå inte frågan.
- Visst kan en pjäs i nuet upplevas som verklig, jag som åskådare glömmer att jag ser en pjäs. Men efter pjäsen försöker jag ju som sagt få ihop den och tolka meningen med det som skedde.
- Ja, jo, men jag håller inte med.
- Du kanske inte ser någon skillnad mellan din privatperson och du som skådeslepare på scenen?
- Nej det gör jag, jag ser en skillnad. Jag tror inte man måste ha knarkat för att kunna spela knarkare eller någon med problem. All uppväxt är jobbig. Jag kan relatera till människor jag möter, till dig till exempel. - Avslutningsvis, har du någon drömroll?
- Jag vill helst inte tala om drömroller, det är bättre att inte tala om sina drömmar innan de besannas.
- Okej så kanske vi kan återkomma senare och se om du uppfyllt dina drömmar?
-Ja absolut.

Albin Axén och Anders Hedman