Definitivt en bra inledning för att kicka igång dansvåren i Stockholm; det var Dansparty 2005 häromkvällen och hela Dansens hus ruskades om av mångfacetterade koreografer, livliga dansare, skojfriska performanceartister, en karamellkastande konferencier och en handfull musiker. Samt en fotograf.

När denna text skrivs är det inte för att guida dig till att delta. Partyt var en kväll och smakbitar delades ut på vad som komma skall framöver. Här följer ett referat.

För att gå kronologiskt tillväga börjar allt i entrén, om man vill. Där ställer en fotograf (Mats Bäcker) ut exakt 1096 favoritdiabilder som han har fångat av privata möten, arrangerade som flyktiga och porträtt av artister från musik-, teater- och filmvärlden. Det är en kompott av ”högt och lågt” av ”rock´n roll och kammarmusik” och när man står med glas i hand och betraktar de svartvita och färgglada upplysta ögonblicken hyser man full förståelse för att Mats Bäcker vill presentera dem på det sätt han gör. Du ser hans ögonblick, du ser fragmenten han skrapat ihop och blir imponerad. Iggy Pop i en passande posé är fenomenal. Men mer säger jag inte. Det är ditt uppdrag att gå dit och se efter själv. Du kan göra det på en pisskvart eller dröja kvar och grubbla över ”alla dessa otagna bilder” som fotografen vet försvunnit för gott. Utställningen pågår hela våren.

Det blandades ordentligt i påsen när konfekten delades ut på fredagskvällen (5/2). Inledningen var stark (musiken skramlade högt: kompositör Dror Feiler) med ett stycke från 1996 av koreografen Susanne Jaresand, Histeria. Dansarna Håkan Mayer och Ina Sletsjö gjorde ett själsligt naket framträdande. Personligt och tillsynes utan en tanke på kostym. Direkt från slafssoffan till scenen? Hade kunnat vara så.

Virpi Pahkinen, hon lovordas vart än man går och står. Men vad kan en recensent annat göra när hon är en prakt att skåda. Kalagnetic tog andan ur mig i sin form och komplexitet. En vandrande symbolmakerska är hon och dansen blir en etsning av det okända. Avslutningen: en formation, en prunkande buske och jag betraktar den enkla kostymen och hennes späda kropp. Vilken kontrast när stor- och litenhet möts.

Idiot Savant är en performancegrupp som vill tas på allvar och inte jämföras med Cirkus Cirkör. De vill heller inte visa något ur Vita män som har premiär den 19 maj eftersom det skulle kännas rumphugget. Stycket ska ses i sin helhet, menar de. Men ett lysrör hinner sväljas (i svärdslukarmanér) till allas vår förvåning.

Till den upphöjde och för tidigt avlidne Per Jonssons koreografi Golek (urpremiär 1981) rör sig Dan Johansson medan Helena Moore Lindén med sopranens stämma vägleder rörelserna.

När Örjan Anderssons (som förmodligen arbetar mer på internationella scener än de svenska) Redundance slamrar igång vaknar man lätt. Och tappar hakan. Musiken av Aphex Twin passar som hand i handske.

Under hösten 2004 visades Dorte Olesens Ful flicka på Moderna Dansteatern. Och visst, som Kvarnström säger när dansarna tackat för applåderna och gått av scenen: ”Lång näsa åt er som missade den”, det är något att förbanna. Till er som såg den: grattis och ett lugn till oss som vet att hon kommer visa nya verk snart. Klädförsäljningen i entrén var smått överraskande, men ett smart grepp att fortsätta marknadsföra verket.

Cilla Olsen är en av de två dansarna i Cristina Capriolis t.(s) how som tydligen inte lockade många åskådare under 2004 trots att Dansens hus-chefen tyckte det var bland det bästa de hade att erbjuda under året. Kan det bero på att Cilla Olsen är en Kvarnström favorit och någon han gärna använder i sina egna uppsättningar? Möjligt. Den andra dansaren är en superb Annika Hyvärinen. Dekoren är udda och fungerar, musiken står Pixel för.

Det kommer in en tjej och två killar. En har dragspel och den andra spelar bas. Men Emelie Jonsson sjunger Dolly Partons Here I Am utan ackompanjemang, och hjälp vad hon charmar. Slår sig på knäna efteråt och jublar med ögonen. Peter Gardiner sjunger därefter duetten I Never Talk to Strangers (Tom Waits) med henne och Kvarnström tvingar de att göra ett extranummer så att han får improvisera en dans i sina kamelhårslurviga byxor från Fragile (2001). Många njuter, andra undrar vad han vill egentligen. När dikten om björnen läses upp förstår somliga.

Så till finalen, och visst kommer Johan Ingers koreografi, scenografi och kostym väl till sin rätt när delar av Cullbergbaletten proffsigt utför en bit ur Walking Mad. Den som såg hela stycket i somras (Parkteatern) kan minnas med ljuvhet tillbaka.

För ljus denna kväll (och väldigt ofta när det gäller Dansens hus) står Jens Sethzman. Vi får veta att chefen och ljussättaren tränar spinning ihop och att de är totalt olika personligheter i träningslokalen. I publikationen Watch Your Step (2001) (som somliga får tack vare en utlottning) beskriver Sethzman Kvarnström som perfektionist. I träningslokalen verkar det omvända råda.

Anita Norrblom