Snart sista chansen att se Dansen

Fria teatern ger här en teater med stort T.

Helt utan förväntningar, eller snarare beredd på det värsta
som en mindre teater kan ge i form av amatörmässighet gjorde denna min attityd att
jag blev positivt överraskad.

Först kommer jag in i teatern där en av aktörerna, en cool kvinna, Birgitta Sundberg, tar emot min biljett med stark karisma, till det att
jag sätter mig i den minimala salongen framför scenen. Scen förresten, scenografin av Bengt Fröderberg är väldigt fin, baserad på halvt genomskinliga stora boksidor så hela
verket upplevs som delvis en litterär upplevelse där aktörerna innan sin scen först med skicklig belysning anas talande genom boksidan.

Detta är en stor bedrift i det lilla men med en besk eftersmak.

Den beska eftersmaken är ingen negativ kritik utan en konsekvens av själva manusets moral, skrivet av australiensaren Joanna Murray-Smith.

Kortfattat handlar Sista Dansen om hur en man lämnar sin hustru efter många års äktenskap med en utflyttad dotter. Pjäsen sätter fingret på
de svåra valet huruvuda en människa skall ge vika åt sin lust att dansa en sista dramatisk dans och suga ut den sötma hon kan få eller om hon skall
stå fast vid en mer uppoffrande moral. Manuset försöker ge detta dilemma en aspekt av en motsättning mellan realism och naturalism som går mig förbi, men
när Nietzsche den gamle ärkeräven poppar fram i en referens känns det rimligt. Detta skriver jag med risk för att missbruka Nietzsche som referens.. Vad som kan menas med denna lite kryptiska namedropping är i detta fall synen på människan som en varelse vars värde hon vinner genom att säga ja, att handla, att inte visa avundsjuka, ånger eller skam. En slags kompromisslös livsbejakande inställning som skall fram även på bekostnad av medlidande eller galenskap. Förpackad i en kreativ människa kan den verka positiv och obeveklig, men i en våldsverkare kan den bli förödande för att göra en egen reflektion.

"Finns det för övrigt inte en viss likhet med Allan Edwall i karisman hos denne skådespelare?"

En ung och vacker kvinna, Claudia spelad av Anna Littorin kommer plötsligt hem till det stagnerade äktenskapet för at skriva en smickrande hyllning till mannen, en åldrad
kulturjournalisten tillika författaren Gus spelad av Håkan Jonson. Finns det för övrigt inte en viss likhet med Allan Edwall i karisman hos denne skådespelare? Hans hustru Honor är en författare som offrat sin karriär för mannens och för att ta hand om barnet.

Var det hennes fria val eller lurades hon av mannen? Pjäsen ger inga enkla moraliska utvägar men jag upplever att den romantiserar hustruns beteende efter att mannen lämnat henne. Har Honor rätt att hata Gus eller bör hon vända sin vrede i en kreativ akt?

Den unga kvinnan säger sig beundra hustruns tidigare litteratur och uppmanar henne att nu börja skriva efter att den unga kvinnan tagit över hustruns man.

En utsökt scen, verkligen genomintellektuell scen i ordets positiva bemärkelse. Detta är inga ytliga egoistiska känslor, nej det rör sig om tänkande människors distanserade sätt att se på sig själva och sina öden. Liksom de levde i en bok... Jag tror själv att en kvinna som offrat så mycket för en annan människa men blir sviken så brutalt lätt förlorar sin styrka snarare än vinner en ny kraft.

Regin av Ulla Gottlieb betonar snabba och vassa repliker och den låter alla karaktärerna representera olika nyanser av ett mer eller mindre analytiskt förhållningssätt till livet. Pjäsen levereras med den erfarna och lite äldre människans coolhet inför livets villkor, någonting vi som fortfarande inte kommit dit i livsvisdom kan behöva. Det är därför kanske synd att salongens publik själva är av den lite äldre kategorin?

Se för all del denna stora Teater i det lilla formatet speciellt om du är ung.

Albin Axén


Sista chansen att dansa ges på Fria Teatern på Kungsholmen(www.friateatern.se) fram till och med 22 april

Av
Joanna Murray-Smith
(originaltitel Honour)

Honor - Birgitta Sundberg
Gus - Håkan Jonson
Sophie - Ida Wahlund
Claudia - Anna Littorin

REGI
Ulla Gottlieb

SCENOGRAFI
Bengt Fröderberg

Foto: Olle Sundberg