Jag har i ärlighetens namn sällan varit på en operaföreställning som satt igång en tankeprocess liknande den jag fick efter att ha sett Sport & Fritid. Frågan är om det ens någonsin hänt? Som långt efter det jag lämnat den sammetsklädda salongen, fått mig att reflektera över såväl livet som samhället vi lever i.

Med risk för att låta pretentiös i överkant vill jag påstå att Sport & Fritid är kultur när den är som allra bäst: intressant och givande. En upplevelse som följer med en långt efter det man lämnat den.

I sin yttre, dramatiska framtoning påminner Sport & Fritid om många andra klassiska operaverk. Men där tar alla likheter slut. Sport & Fritid är nämligen inte det minsta underhållande på sedvanligt operavis, där kärlek, svartsjuka och intriger avlöser varandra i en logisk, given handling. Verket är mer som ett drömspel och ogripbart jämförelsevis. Trots namnet handlar operan föga om sport och fritid i den bemärkelsen vi förknippar begreppen med. Namnet är snarare en symbol för själva leken och tävlandet, de bärande ingredienserna i såväl elitidrott som fritidssport.

Platsen allt utspelar sig är en idrottsarena där människorna ges möjlighet att visa upp sig och bedöms efter kraft och förmåga inför såväl en sittande publik på plats – som TV-tittare. Någon väljer att springa, en annan att hoppa längdhopp, en tredje att spela fotboll. En sträng, nitisk domare, förträffligt spelad av Lena Nordin, hög dramatisk sopran som stundtals får trumhinnorna att spricka, kontrollerar att alla nogsamt följer spelreglerna. Vad det hela går ut på är det ingen som vet, än mindre bryr sig om att ta reda på. Huvudsaken att alla håller sig på banan, är igång och presterar. Det är det väsentliga.

Huvudpersonen Laura frågar sig dock var hon befinner sig och hur hon ska komma bort ifrån den absurda tillvaro hon plötsligt hamnat i efter en kris mitt i livets vardag. Regissören Åsa Melldahl drar här paralleller till Alice i underlandet. En träffande liknelse.

Sport & Fritid handlar ytterst om liv och död. Om vad vi gör med vår tid här på jorden, hur vi väljer att utnyttja den i vårt nutida samhälle. Intressanta men svåra frågor. Därför en opera för hjärnan i första hand, där sång, text och musik utgör en mäktig, sträv helhet. Här finns ingen inställsamhet hos vare sig tonsättaren Thomas Jennefelt eller textförfattaren Niklas Rådström. Operan kräver att få existera på sina egna villkor – och det fungerar tack vare genomtänkt text och musik – och inte minst regi av Åsa Melldahl.

Dirigenten Jan Söderblom framför det svårflirtade verket med lätt och otvungen hand. Sånginsatserna är mer än godkända, men någon euforisk känsla förmedlar de inte. Men här saknar det faktiskt betydelse. Det är inte främst för sången som du skall ta dig till Kungliga Operan snarast, som gör Sport & Fritid till den utmärkta, speciella opera som den är. Det är för verket sammantaget i sig.

Två sångare lyser dock upp scenen mer än andra. Det är huvudpersonen Laura, som spelas av den lyriska sopranen Lena Hoel, och löparen som spelas av basbarytonen Lars Arvidsson, vars ”springande” i slow motion på scen är värt biljettpriset nästan bara det. Se Sport & Fritid om du vill få en annorlunda, givande operaupplevelse!

Catharina B Tunestad

Betyg: 5 av 5

Urpremiär: Kungliga Operan den 11 december 2004
Spelas: 10, 22 och 24 januari, 2, 17 och 21 februari, kl. 19.30
Musik: Thomas Jennerfelt
Text: Niklas Rådström
Regi: Åsa Melldahl
I rollerna: Lena Hoel, Karl-magnus Fredriksson, Lars Arvidsson, Lena Nordin, Niklas Björling Rygert, Eva Sahlin m. fl.