I år firar butoh 50 år som konstform. Och kanhända är dansen mer aktuell än någonsin nu då den hyllar de mjuka punkterna på kroppen, de krokiga rörelserna från punkt a till b och sjunger långsamhetens lov. Det är en dansstil som till skillnad från det mesta du ser av modern dans inte jäktar på och som ser resvägen som en del av resans mål; själva rörelsen, från den minimala du som åskådare bara förnimmer till den stora du inte kan missa.

Butohdansare går sällan efter ren koreografi utan dansar enligt så kallat kroppsmaterial (body material), låt säga med en tanke om blixtar eller vridningskraften (som exempelvis ett träd besitter). En text utformas och så tolkar butohdansaren den texten.

Svenska SU-EN är butohdansare. Och att vara svensk skiljer henne från den gemene butohdansaren. I jämförelse med japanska butohutövare har hon till exempel helt andra försörjningsmöjligheter eftersom det – än så länge- går att söka bidrag för att utöva konst, som dans. Det är SU-EN övertygad om påverkar hennes scenkonst. Men de gemensamma nämnarna är givetvis fler än olikheterna. SU-EN förklarar naturens totala styrka i jämförelse med det samhälle vi människor skapat med en notis hon ofta hämtar inspiration från:

- Det är ett träd och en cykel som fotograferats. Trädet har vuxit igenom cykeln och håller den i sitt grepp. Det är en fantastisk bild som säger så mycket i sin enkelhet, när naturen möter civilisationen.

Trädet har haft lång tid på sig att växa igenom cykeln och då tiden har givits, har cykeln fångats. På samma sätt trollbinder buthon sin publik. Långsamt men med en sådan tvist att du sällan kan ta dig ur dess grepp helt och hållet. - Fast jag tror inte att alla kan gilla butho. Alla ska inte gilla samma sak, säger SU-EN när vi pratar om buthons tillgänglighet för den stora massan.

Du håller publiksamtal efter vissa föreställningar, vad får du för frågor?

- En av de vanligaste frågorna jag får när det gäller butoh är varför vi dansar så långsamt. Jag svarar ofta med motfrågan varför alla andra verkar ha så bråttom. I modern dans springs det så mycket att man undrar om de jämt håller på att missa bussen, fnissar SU-EN. De raka linjerna du ser i balett eller modern dans är också väldigt svåra att sudda ut. Men det måste du för att dansa butoh, fortsätter hon och illustrerar med vassa rörelser och ljudeffekter. Det ser väldigt roligt ut.

SU-EN Butoh Company bildades 1992 i Tokyo. Den svenska grundaren, SU-EN (Susanna Åkerlund) och hennes varierande antal dansare lever ett ”fritt och självständigt” liv på gården i Almunge, strax utanför Uppsala. Här, i deras skapande- och vardagsmiljö, väntar andra faror än i staden. Fallande träd är en fara, menar SU-EN. SU-EN är vegetarian sedan 25 år tillbaka. Först var det för att hennes kropp kände sig bättre och mer ”transparant”, men i dag är det ett politiskt ställningstagande.

- Något har ju gått extremt fel med djurhållningen. Om vi behandlar djur som varor, vilket vi gör, är nästa steg att behandla människor som varor.

SU-EN verk The Chicken Project, tar upp relationen mellan människa och djur och har tillsammans med Zebra Dans skapat verket Sprätt (Hönskabaret från fem år) som är en fortsättning på det som ska få oss att tänka på sambandet mellan människa, djur och natur. Och med humor kan man tala till nästan vem som helst. I Sprätt har hönorna kabaret när hönsskötaren tror att de sover och med hjälp av en instruktionsvideo (skapad av SU-EN butoh company) kan den som känner sig triggad stegvis och i bästa Jane Fonda-stil lära sig hur man blir en höna.

Vad tänker du på när du skapar ett verk?

- Hur det är att hitta sin plats i det stora, i kroppen, vårt kretslopp. Jag pratar inte om danssteg hit och dit, snarare vill jag hitta den enorma kraften. Ur det föds en stark ödmjukhet som bara är positiv.

Jag läser en del ur kroppsmaterialet som heter Vridningskraften (”Butoh. Kroppen och världen, Rye förlag, 2003) och vill förstå hur man hittar rörelserna till dansen.

”bari-bari-bari
träden växer genom vridkraft
ingenting som växer är rakt
under många år
med mycket kraft
växer trädet upp
på den vridna formen
syns all den tiden och kraften”

Varför började SU-EN med butoh och blev en av endast 200 unikt utbildade butohdansare i världen?

19 år gammal, sökande och utan de rätta förebilderna i sin vardag flyttade SU-EN till Tokyo och utbildade sig till butohdansare. Med en pappa som är skådespelare och författaren (Allan Åkerlund) var SU-EN i stort sett uppvuxen på scen, men hon ville ha något annat. I buthon hittade hon hem. Hon var lärling hos en av legenderna inom butho (även assistent till grundaren Hijikata), Yoko Ashikawa och hennes kompani Tomoe Shizune & Hakutobo. När SU-EN var färdig med sin lärlingsperiod skapade hennes lärare en dans till hennes ära men SU-EN berättar att hon fick börja sin lärlingstid med att städa.

- Det städas väldigt mycket och väldigt noga inom all japansk scenkonst och det handlar om att visa respekt för rummet, för golvet och allt som ska användas i dansen. I mitt kompani städar vi på molekylnivå inför en föreställning, säger SU-EN.

Varje föreställning har egna färger. Det senaste verket Luscious färger är grön och djuprosa, tydligen typiska färger för Bali, Indonesien där affischbilden är fotograferad.

Eftersom jag vill ta några bilder på SU-EN för dagen har vi förflyttat oss från foajén till Dansens hus stora scen och SU-EN visar mig scenen där man håller på att fylla främre delen med jord. Sen skiljs vi åt. Hon fortsätter arbeta, helt svartklädd för dagen, ser ut som den generella dansaren i träningskläder. Och det slår mig att nästa gång vi ses, när SU-EN står på scenen, kommer jag knappt tro att det är samma människa. Det är verkligen stor skillnad på personen och verket. Med den vita färgen på kroppen kommer hon att vara en annan. Å andra sidan, precis som det ska vara.

Läs recensionen av Luscious här.

---

Är man sugen på att testa butoh ordnar SU-EN workshops två gånger per år. Håll koll på hemsidan: www.suenbutohcompany.net

Läs mer om The Chicken Project och Sprätt här.

Läs mer i bokform: ”Butoh - Kroppen och världen/Body and the world” SU-EN, Maja Sandberg, Gilles Kennedy. Rye förlag, 2003