Svart fågel

Blackbird ges på Elverket

Övergrepp mellan en fyrtioårig man och en tolvårig flicka, kan det beskrivas på en teaterscen utan att det blir smetigt och övertydligt?

Ja uppenbart, när Elverket visar Blackbird skriven av David Harrower.

Denna pjäs vill inte förenkla relationen mellan flickan och mannen. Deras kärlek är omöjlig på flera sätt, dels för att flickan ännu är ett barn som inte kan skilja fantasi från verklighet och därmed blir allt för beroende av mannen. Dels för att samhället fördömer deras relation, det är en skam. Ett svek i någon form är oundvikligt. Detta handlar om två personer som trots allt haft varma känslor för varandra trots dessa tabun. Det handlar inte om en man som upprepade gånger våldtagit ett barn. Det är detta som gör historien extra smärtsam och komplicerad. Pjäsen är en uppgörelse, flickan kommer 20 år efter övergreppen och besöker mannen på hans kontor, i det stökiga lunchrummet. Mannens identitet är lite svår att avgöra. Han har suttit av sitt straff och bytt till ett adligt namn, Hamilton. Han säger att han inte har några barn, men kan vi vara säkra på det? Har han kanske inte en ung dotter trots allt. Hur kan vi veta om han inte utnyttjar henne sexuellt? Flickan lever ut sina anklagelser, vill höra hans version, vill försöka förstå det hon aldrig har velat avverka på grund av all skam och smärta, inte bara från själva relationens svekfulla slut utan lika mycket från sina föräldrars hårda straff. Straffet att tvinga flickan leva kvar i samma lilla ort där alla vet vad hon gjort… Hon ville rymma med en man, som barn.

Anna Björk spelar en roll som fortfarande till stor del verkar styras av känslan före förnuftet. Göran Stangertz spelar en man som till stor del verkar sakna kontakt med sina känslor. Hans egen sjukdomsinsikt i det fall han kanske är sjuk i någon form sträcker sig till fraser han citerar ur en psykologibok om pedofiler. Detta är en av de starkaste scenerna, då även flickan börjar citera litteratur om vad hon varit med om. Här framträder en bild av nutidens absurda övertro på den psykologiska vetenskapen. Denna vetenskap som skall dela in allting i sjukt och friskt, kunna förklara precis allt och bota precis allt. Tänk om psykologin lika mycket är en vidskepelse? Flickan i pjäsen beskriver hur en av de psykologer hon talat med tilltalat henne väldigt kränkande, som ett exempel på ännu ett övergrepp.

Scenografin upplevs i början av pjäsen som förvirrande men fungerar allt bättre i sin egenskap av symbol för någonting oavslutat och rörigt.
Det uppstår tills slut nästan en värma mellan dem, som ger illusionen av att de båda skall kunna gå vidare. Men detta avbryts bryskt på ett sätt jag inte vill avslöja för att inte förstöra en stark teaterupplevelse.


Albin Axén

Foto: Joel Persson

Regi Eva Dahlman 
Översättning Marc Matthiesen
Scenbild Rufus Didwizius
Kostym Kajsa Larsson
Peruk och Mask Barbro Forsgårdh

I rollerna Anna Björk, Göran Stangertz m fl

Produktionen är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.