Okej, jag skulle kunna skriva om dammet nu, som fastnar på min
tunga och ger mig känslan av sandpapper mellan tänderna. Men det skulle bara
göra det än mer uppenbart vilken yta-analys jag bär
med mig hem denna kväll, efter att ha tittat på pjäsen De sju städerskorna på Dramatens stora scen.
Jag försöker och försöker ge allt detta babblande, som sköljer
över scenen som såpbubblor, en chans att lyssnas till, tas in, reflekteras
över.
Men det går inte.
Jag kan bara inte med mig att höra allt för många upprepningar om hur
städaren/städerskan är den som avverkar och skyler över kulturarvet och med sin
sopborste och golvmopp ändrar historiens gång.
” Varför inte istället få följa med i en människas arbetsöde som städerska på djupet, bortom alla såpbubbleord”
Ja, ja visst, men mer då, hur känner du för detta och är det en sådan identitet
som städerska som du ser och finner dig inom?
Varför inte istället få följa med i en människas arbetsöde som städerska på djupet, bortom alla såpbubbleord. Vilka inte existerar längre i mitt minne än
just en såpbubblas korta luftfärd innan den spricker uti skyn.
För det är ett hav av sådana ord som dränker denna pjäs i ett virrvarv. Och jag bara önskar att pjäsen kunde stanna upp,
fatta tag i frågan om hur det är att arbeta som städerska idag, med ett fast
grepp om dammsugarskaftet och mig i publiken. Så att jag som iakttagare skulle
få följa med in i en människas förståelse och kunna börja lyssna på riktigt.
För det tycks mig efter denna föreställning krävas tysta, korta mellanrum
mellan alla ord åtminstone. Annars blir jag mest paralyserad av oändliga ord
mängder som sköljer över mig utan tid att känna in varur orden bottnar.
Nej, detta är en intensiv resa bland molnen som far fram över mitt huvud där
jag lite trumpet vandrar hemåt i en av vårens första varma kvällar. Och
fortfarande undrar hur en städerska idag känner för sitt arbete som städerska.
Eleonora Bru
För mer info se www.dramaten.se
Pjäs av Lars Norén
Noréns föreställning som Dramaten sätter upp handlar om tre par på
en middag. Parmiddagen utspelas på 80-talet efter
Olof Palmes död. Paret är Vilhelm och Anna har middagen hemma hos sig, de
bjudna är paret Henrik och Elisabeth, där Henrik är bror till Vilhelm, bjudna
är även paret David och Marieke, där David är bror
till Anna.
Middagen börjar med häftiga politikdebatter för att
göra oss medvetna om årtalet. Men de politiska debatterna försvinner sakta allt
eftersom middagen går. Samtalen blir mer personliga och man får veta mer och mer
om varje par och varje individ.
Under middagen serveras det drink efter drink och man håller skål
efter skål. Desto fler drinkar och skålar som tas in desto fler hemligheter,
intriger och ångest kommer fram.
”allteftersom alkoholen förtärdes av paren desto mer kom fram”
Föreställningen är överraskande rolig och hjärtlig. Det är en
lagom kombination av intriger och skämt. Pjäsen ger underhållande dialoger
blandade med diskussioner om vardagsproblem och politik. Den första delen av
föreställningen var gladare och mer skämtsam, men allteftersom alkoholen
förtärdes av paren desto mer kom fram. Det blir häftiga diskussioner, skrik och
gråt.
Även om Lars Norén är känd för att göra föreställningar om ångest
så tycker jag att han fångat vardagsångesten som finns i dagens Sverige och
säkerligen i 80-talets Sverige på ett bra, fyndigt men också roligt och
underhållande sätt. Det är en välbalanserad föreställning som även rymmer
ångest. Skådespeleriet är lysande, scenografin och rekvisitan har de löst på
ett utmärkt sätt då pjäsen spelas i tre rum samtidigt.
Helena Ahlman
För mer info se www.dramaten.se