Det är höst och Dansens Hus har bjudit in det belgiska danskompaniet Rosas ”The song”. Koreografen Anne Teresa de Keersmaeker är känd för att arbeta med samspelet mellan musik och koreografi. I The Song förekommer några få musikinslag, men ändå föreställningen ett utforskande av sambandet mellan ljud och rörelse.

Ensemblen består av nio män och en kvinna. Klädda i jeans, t-shirt eller skjorta och slappa byxor äntrar de scenen. Scenen är nära på tom förutom ett stycke metallfolie i bakgrunden som vevas upp och ner ibland. Annars är det bara kroppar, en tom scen och ljus som återstår.

Upplägget är fragmentariskt. Solon och ren dans-dans varvas med att utforska kroppens gränser. Dansarna ålar, hoppar och springer, rörelsen blir en del både deras lilla värld och i förhållande till gruppen. Det är tempo. Den kvinnliga dansaren använder sig av en sko för att skapa ljud som dirigerar dansarnas rörelser. Det blir en följa-efter-lek där ljud och dans går in varandra. Perfekt, helt enkelt. Lekfullheten består i två timmar. Rätt vad det är börjar en av dansarna spela gitarr á la lägereld och sjunga. Det däremot blir mest fånigt och tillför inte något.

Ljuden återkommer: stampande, gitarr, fåglar, sömn, hög musik och så, tystnad. Vissa dansare åstadkommer ett obehagligt ljud genom att dra sina gymnastikskor mot golvet, det gnisslar. Andra är barfota. Medvetet skapar de Keersmaeker i The song en ljudbild lika mycket som koreografi. Samtidigt handlar det om vår värld som snurrar allt snabbare och kanske kan verket fungera som andrum, ett meditativt tillstånd där åskådarna får stilla sina sinnen och träna på att vara uppmärksamma. Enkelheten är genial och gör ögat känsligt för detaljer. Den enkla detalj som avslutar är en ensam strålkastare som skär emellan scen och salong. Den åker upp och ner. Till slut blir jag bländad…

Man kan undra varför en publik vill bli utsatt obehagliga ljud och taskig sång? Svaret stavas ett spännande möte mellan dans, rörelse och ljud. Rosas rykte som klart lysande stjärna på danshimlen är välförtjänt. Dansarna är dessutom skickliga, har känsla för samspel och självklar humor. Man vill inte att föreställningen ska ta slut. Men det gör den.

Katarina Skönblad

En föreställning av Anne Teresa de Keersmaeker, Ann Veronica Janssens, Michel François Skapad tillsammans med dansarna Mark Lorimer, Matej Kejzar, Bostjan Antoncic, Sandy Williams, Michael Pomero, Pieter Ampe, Carlos Garbin, Simon Maye, Mikael Marklund, Eleanor Bauer
Dramaturgi Claire Diez
Musikalisk dramaturgi Eugénie De Mey
Kostym Anne-Catherine Kunz
Produktion Rosas

Samproduktion De Munt / La Monnaie, Théâtre de la Ville, Grand Théâtre de Luxembourg, Concertgebouw Brugge

Foto Michel François