Känn på det här:
Vad gör du?
Ler.
Varför det?
För att du skall tycka jag är söt.
Men du är sötare när du inte ler.

Eller det här:
Vad gör du?
Väntar.
På vaddå?
På honom där.
Varför det?
Det är väl det små flickor gör, väntar på sin pappa.

Lilla Helena sitter på en stol och väntar på att Pappa skall vakna. När hon försöker väcka honom svarar han helt sömndrucket ”…bara tio minuter till…” och så fiskar han upp en guldtia och ger henne. Hon sätter sig igen. Och väntar. Stilla och lugnt. Så duktigt.
Hennes vän Klas är en fotbollskille. Han sitter inte stilla en sekund. Han är mer ”ba shit å sen ba wow å vi ba yeah boom krasch bang”. Klas pratar om allt som händer här och nu. Helena pratar om vad som skall hända sen. När Pappa vaknar. Hon visar Klas sin myntsamling. Det är säkert flera hundra kronor i blanka guldtior. Hon berättar vad hon skall göra med alla pengarna. Sen. När Pappa vaknar.
Men Pappa vaknar inte. Inte förrän Klas petar på honom. ”Åh, min son!” utbrister han. Men Klas måste gå på fotbollsmatch. Pappa och Helena blir ensamma kvar. Genast börjar Pappa gäspa. Helena erbjuder honom pengar för att vara vaken i tio minuter men det hjälper inte. Pappa somnar.
Helena sätter sig igen. Och väntar.
”Tålamod är en dygd”, säger hon. ”Men vad är en dygd? Det låter som dy. Eller dynga. Tålamod är som att sitta i dynga,” konstaterar hon.
Medan Pappa sover försäkrar Helena Klas om att hon minsann är trött på att vänta. Hon tar sin myntsamling och går. Ajöss.
När Pappa äntligen vaknar är bara Klas kvar. Dom sparkar lite boll medan Pappa beklagar sig över Helena som är såå krävande ”Älskar du mig? Visst är jag söt?” Varför kan inte Helena förstå att han bara vill ta en liten tupplur? undrar Pappa.
”Men du får sova nu”, säger Klas, ”för hon har gått.”
”Vem då?” undrar Pappa slött.
”Din dotter. Hon ba ’hejdå’ åsså gick hon.”
Pappa lägger sig i sängen igen. Men efter en stund sätter han sig upp.
”Jag kan inte. Inte när hon inte sitter där. Och väntar.” Slut.

Pjäsen handlar om psykisk misshandel. Pappan som hela tiden ignorerar dottern. Men när hon blir frustrerad och klappar till honom på kinden blir han helt vild och skriker vilda ord. Är det inte alltid så när vi talar om psykisk misshandel? Det stillsamma våldet får hela tiden passera obemärkt men så fort någon griper tag eller lappar till blir det ett herrans liv. Den Gyllene och Heliga regeln om att man inte får slåss präntas in redan i dagisklassen.

Och i publiken sitter bara mammor med sina rosaklädda döttrar. Mamman närmast mig gråter när slutrepliken fälls. Hon är en av de få som tagit med sig en son. Han försöker trösta henne med att säga att ”det var ju bara teater mamma, det var ju inte på riktigt.” Då gråter jag. Just för att det var på riktigt.

Lina Bäckström

Skriven och regisserad av: Jonna Nordenskiöld
Med: Julia Dufvenius, Johan Hallström, Filip Hammar
Foto till höger: Roger Stenberg