Detta är en stor upplevelse. Bortsett från en faktor i föreställningen är detta bland det bästa jag sett på en scen.

Detta är en historia som till och med på papperet kan röra läsaren till tårar.
Tänk då hur den upplevs på scenen med en enorm scenografi av grafikkonstnären Björn Brusewitz , perfekt timad sång, orkester samt fantastiskt ljus.

Handlingen kretsar kring fyra personer, Mario - konstnären, Tosca - Operastjärnan, Scarpia - den elaka baronen samt Angelotti - den politiska fången som just rymt från fängelset.
Mario och Tosca är förälskade samt att Scarpio, Baronen som är chef för hemliga polisen jagar Angelotti som kallas Voltairist. Voltairist betyder att han är liberal och kritisk till kyrkans och feodalstatens oinskränkta makt.
Scarpio jagar Mario och drar i jakten med sig de älskande i sin tortyr.
Scarpio sjunger i en nyckelscen att han inte kan skapa någonting konstnärligt och därför måste försöka få det han vill ha med tvång och våld. Speciellt när det gäller en kvinna. Jag upplever detta som det viktigaste budskapet i verket - skapa och älska, även om det lder till döden är det värt att stå för det skapande och konstnärliga. Jag hatar ordet modern, så jag vill inte använda det ordet, men jag vill säga att denna föreställning som ju helt saknar elektrisk förstärkning känns väldigt... avancerad.

Första akten är den teatermässigt bästa och sista akten är den musikaliskt bästa. Andra akten är väldigt bra men det enda jag kan vara frågande till är varför Scarpias rum är så mörkt och spöklikt. Jag anser att kontrasten mellan hans roll och hans miljö i första akten borde bavarats in i andra akten. Kontrasten jag menar är den att den elake Scarpia står och sjunger Gå Tosca! mitt under ceremonin i kyrkan där påveliknande präster tågar in med vita fanor, för övrigt den teatermässigt starkaste scenen i operan.

Musikaliskt imponerar César Hernández som Mario när han sjunger att han älskar livet mest just nu innan han skall dö, i tredje akten. Tekniskt sett är det mycket bra gjort när Tosca sjunger sin aria samtidigt som operan pågår på scenen så det blir två operor samtidigt, i andra akten.

En fråga som väcks hos mig är den eviga konflikten mellan de två etiska åskådningarna att godhet och skönhet verkligen finns eller om det bara handlar om illusioner. Jag upplever att operan Tosca väcker frågan om Scarpia handlar med makt och kraft, utan att kunna infrågasättas i sitt uppsåt att väcka känslor, oavsett ifall känslorna är sanna eller falska. Kan makten överhuvudtaget kritiseras? Det finns ju en lockelse i makten, en lockelse Tosca ibland känner i operan. Det vi gärna upplever är att vi vill kritisera makten, att vi likt Voltaire och upplysningsfilosoferna menar skall kunna erkänna förnuftet som det största makten, för makten är fortfarande viktig. Bortom pengar och vapen. Bredvid förnuftsidealet finns det konstnärliga idealet, som inte främst fokuserar på makten, oavsett om makten är god eller ond.
Det är här Tosca, operasångaren samt hennes i svartsjuka älskade Mario, konstnären, befinner sig. De skapar ett rum bortom makten i operan. Oavsett slutet lever de ut sin konst till vilket pris som helst, bortom makten, de offrar sig först för att skydda Angelotti, men egentligen handlar det om att de offras för att Scarpio - makten, vill döda konsten för att han själv inte kan skapa någonting. Tosca och Mario blir alltså konsten genom detta. Men det är ett framgångsrikt offer, det kan vi i publiken intyga.

Albin Axén

Musik: Giacomo Puccini
Text: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica
Scenografi: Björn Brusewitz
Kostym: Ann-Mari Anttila
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Regi: Knut Hendriksen

Tosca Doina Dimitriu
Cavaradossi (Mario) César Hernández
Scarpia Johan Edholm
Angelotti Ola Eriksson
Sakristanen Ketil Hugaas
Spoletta Niklas Björling Rygert
Sciarrone JohnErik Eleby
Fångvaktaren Alar Pintsaar
Herdegossen Elias Aaron Johansson