Bara titeln signalerar tung, smäktande opera med dramatiska förtecken. Det är också vad Tosca erbjuder publiken i 2 timmar och 50 minuter, pauserna exkluderade. Det är en praktfull föreställning, inte tu tal om det, med många krävande sånginsatser.

Inte minst av huvudpersonen Tosca, här spelad av den dramatiska sopranen Lena Nordin. Men särskilt överraskad blir man inte. Man får det man förväntar sig; en väl framförd opera med alla klassiska ingredienser av spänning, tjusig dekor och ett antal välsjungna, vackra arior och recitativ. Scenografin är det mest iögonfallande och ”knockar” en nästan när ridån går upp inför varje akt. Speciellt i andra akten där ljus och kostym bländar en fullständigt. Är man svag för sådana stämningshöjande effekter blir man inte besviken på Tosca.

Puccini skrev operan mellan år 1896-1900. Den 15 februari år 1904 uppfördes verket på Kungliga Operan i Stockholm för första gången. Sedan dess har Tosca spelats 647 gånger(!) där. Det säger något om verkets popularitet.

Vid kvällens föreställning i början av januari är det fullsatt i salongen. Jag noterar med stigande förvåning (och även viss irritation) hur den vithåriga, äldre mannen bredvid mig, nynnar med i var och varannan textfras och bekräftar många scener med ett igenkännande hummande och nickande. Jag undrar hur många gånger han sett föreställningen, 15 eller 30 gånger?

Varför är då Tosca så omtyckt? Det är ju knappast en lättsam, lekfull opera á la Figaros Bröllop. Snarare proppfylld med svartsjuka, maktmissbruk, svek och ond, bråd död – från första till sista akten – även om den, likt de flesta dramer, eskalerar mot slutet. Därtill kryddad med en äkta ärkeskurk, Scarpia, här väl framförd av barytonen Johan Edholm.

Är det möjligen för att kärleken och döden skildras grymmare här än i många andra operor, som Katarina Aronsson, programredaktör vid Kungliga Operan, indikerar i programbladet? Ju hemskare och mer tragiskt – desto större attraktionskraft på publiken?

Platsen för handlingen är Rom, juni år 1800. Italien består vid tidpunkten av ett oräkneligt antal småstater. Det är en politiskt orolig tid i franska revolutionens spår och Napoleon är ute och härjar i Europa. Mitt i allt denna oro blossar kärleken mellan Tosca och hennes älskade, konstnären Mario Cavardossi (tenoren César Hernández). Bägge dras ofrivilligt in i en politisk konflikt och personlig vendetta när Mario hjälper sin vän Angelotti (basen Ola Eliasson), en politisk fånge som lyckats fly från det ökända fängelset Castel Sant´ Angelo, att hålla sig undan polisen. Föga anar de vad som väntar dem…

Som sagt, maffigt och underhållande – och tämligen förutsägbart. Likt de flesta actionthrillers på vita duken.

Catharina B Tunestad

Betyg: 3 av 5

Den senaste uppsättningen av Tosca hade premiär den 11 september 2004. Tosca spelas följande datum under våren: 11, 14, 18, 21 och 26 januari, 1, 4, 8, 14 och 17 mars.

Musik: Giacomo Puccini

Text: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica

Dirigent: Christian Badea, Kungliga Hovkapellet

Regi: Knut Hendriksen

Kostym: Ann-Mari Anttila

Ljus: Hans-Åke Sjöqvist

Scenografi: Björn Brusewitz

I rollerna: Lena Nordin, Johan Edholm, César Hernández, Ola Eliasson, Ketil Hugaas m.fl.