Av Anita Norrblom
Foto
Urban Jörén, José Figueroa, Carl Thorborg & Stefan Bremer (beskurna)
Virpivind i snygg förpackning
Det lät lite lustigt först, namnet Virpi Pahkinen valt att döpa sin senaste koreografi till: AAJEJ. Men det var inte för att roa namnet plockats upp av henne utan för att beskriva verket som det är: den nordafrikanska virvelvindens dans.
Och världspremiären på Dansens hus drar folk. Som Pahkinen så ofta gör. Hon är en framgångsrik, originell och ständigt intresseväckande artist. Under kvällen överraskar hon emellanåt med att spela flygel medan hon låter sina dansare stå i fokus på scen.
Virpi Pahkinen inleder kvällen med att skjutsas upp från golvet genom en lucka och spela enstaka toner på vibrafon. Kanske låter banalt i beskrivning, men det är effektfullt. I skir och fladdrande schiffong – jordfärgad – står hon sedan i vackert motljus (ljusdesign: Mirian Helleday) och tar emot den vinande vinden. Kläderna står som vanligt Helene Thorsell för och det är i helheten av ljus, ljud (Jonas Sjöblom spelar tablas (indiska trummor), flöjter och vibrafon) och kläddesign som dansen kommer till sin rätt.
Under den timslånga föreställningen är det just Virpi Pahkinens dansare som gör störst intryck. Den Senegalfödde Kaolack (som i hemlandet kallas danseur du vent; Vindens dansare) rör sig på ett makalöst sätt, vibrerande, pulserande, mycket mer jord än de andra dansarna. De å sin sida, Oskar Landström och Henrietta Wallberg, sticker ut genom att ha sitt eget berättarsätt med kroppen. Oskar Landströms armar är sannerligen i vågor när han skär genom scenen (representerar kanske elementet vatten bäst) och Henrietta Wahlberg är märkbart säker. Om det nu var meningen att det skulle fokuseras på överkroppen är även hennes armar väldigt imponerande. När de två möts i duell är det som om vinden och vattnet ger sig in i tävlan om vem som mäter sig starkast.
De slutar som jämnbördiga.
Läs mer hos Dansens hus.
Om Virpi Pahkinen:
www.pahkinen.com
Se intervju med Virpi Pahkinen på TV4 Play
Underhållningens pris skärskådas – men vi har sett det förr
Han kallas rockstjärna i media. Han är ung, 26 år, och innehar redan en respekt som ovanstående dansare Virpi Pahkinen. Han distribueras världen runt som ett svenskt danshopp, kallas Mats Eks efterträdare och har mängder av dansare som står i kö för att få arbeta med honom.
Alexander Ekman. Det verkar vara dags för ännu en ny ung man att axla rollen som storkoreograf från Sverige. Jag undrar helt stilla när nästa unga kvinna ska lyftas fram på samma sätt som Ekman. En undran innan ridån går upp och showen börjar.
Med Triptych – A Study of Entertainment har Alexander Ekman skapat en helaftonsbalett för Cullbergbaletten som ska, jag citerar ur programbladet:
”…ge publiken en storartad kväll som överraskar. Tre verk med olika uttryck och stämningslägen som alla vrider och vänder på begreppet underhållning. Dans blandas med tal, det lekfulla med det stillsamma, den enkla meningen med den tvetydiga. Kan allt vara underhållning?”
Det är underhållande. Det är skrämmande, för det är förvridet (när det kanske skrattas som mest i salongen) och det är tungsint i andra akten. När fragmenten av underhållarna går i slow motion.
Vi ska nog vrida på oss och undra, är jag så här lättroad? Skrattar jag åt billiga knep och trick? Har priset för mitt krav på underhållning en baksida? Måste jag underhållas till varje pris?
Svaret är ja.
”The plan is to take you, to shake you and to take you from yourself,” säger den vitklädde underhållaren på scen. Sedan skrattar han, ihållande och inövat.
Triptych är en kavalkad i snygg dans och hysteri, smart och rolig dialog och skickliga dansare och flinkt skådelspeleri. Men frågorna ovan är inte unika.
Läs mer på Dansens hus hemsida där du även kan se klipp från SVT .
Om Alexander Ekman
Ekman är en av Sveriges just nu mest anlitade dansexporter, uppmärksammad för sina träffsäkra verk med humoristisk twist. 26 år gammal har han hunnit med både en framgångsrik danskarriär och etablerat sig internationellt som koreograf. Under våren svarade han för två lyckade och kritikerrosade urpremiärer med Nederlands Dans Theater och GöteborgsOperans Balett, dessförinnan hade hans dansfilm 40 M UNDER urpremiär på Dansens Hus.
XPSD – Exposed är dansdans
Det är så härligt, jag sitter med tårar i ögonen ungefär 20 minuter in i föreställningen. Biter mig i läppen och vill nypa mig i armen. Det var så länge sen sist men äntligen, Kenneth Kvarnström, äntligen är du tillbaka.
Så som jag minns dig.
XPSD som premiärat och spelat för utsålda hus på Moderna dansteatern har gjort det av en anledning. Det är ren och skär ”dansdans” som Kenneth Kvarnström själv brukar uttrycka det.
Jag faller som en fura.
Svartklädda dansare med viss glam (glitter och fjädrar) från Helsingfors på vitt scengolv och med enkel belysning gör att dansen sätts i fokus. Rörelsen. Musiken (Jukka Rintamäki) är det första och sista vi hör. Den går i monotona slingor som beger sig på vägar av känslor. Detta i kombination med dansen, de sex dansarnas uttryck (som får blomma) är dans på riktigt.
Och jag har upptäckt en sak, med mig själv främst. Jag gillar när det ser ut som att dansarna trivs med det de gör på scen. När de verkar njuta av det de är med om. Det är en kvinna i dansensemblen som utmärker sig tydligt genom att just skicka den signalen. Hon ler nöjt när hon rör sig. Hon svettas, hon rasar ihop på golvet, hon är stark och vet nästa kombination. Och vi förstår att det är lika bra för henne som det är för oss.
Läs om föreställningen och vilka som medverkar på Moderna dansteaterns hemsida