Teater Tribunal har ännu inte gjort revolution, men de vill, det ligger i själva tribunalens natur att ställa utsugarna mot väggen.
Teaterväggen kanske, och när jag besöker teatern är det vi i publiken som ställs upp mot en svart vägg i lite mer än två timmar.

Det är inte kulor vi tar emot utan en automateld av improviserad högläsning ur en tänkt Irakiers reflektioner under USAs invasion av landet 2003, skriven av Elfriede Jelinek.
Behållningen är främst att se hur skådespelarna med Disneypipiga röster reklamerar Tomahawkmissilernas pris och prestanda, som om det var Disney som designat missilerna som kostar 65 miljoner kronor styck. Jag får en pust av den nervösa känsla en krigsdrabbad människa utan kontakt med annat än öken och törst känner inför högteknologisk attack från unga soldater direkt från amerikansk highschool.

Utmattad efter detta ömsom absurda och ömsom fysiska stycke actionteater tar författaruppläsningar vid. Stärkt av ett glas rödvin hamnar jag framför två olika lite blyga kreatörer. Den första, en man som snabbt läser om någon slags obduktion får mig att minnas varför jag inte läser ung svensk samtida lyrik eller prosa. Den efterföljande författaren, en ung attraktiv kvinna som läsar om hur hon ger bort en burk bajs till sin rumskompis påminner mig än en gång om orsaken.
Denna känsla av att vita unga författare känner sig tvingade att skriva äckligt för att inte verka borgerliga.

Denna helkväll avslutas med att jag hamnar i intressanta diskussioner med de frilansande skådespelarna från pjäsen från Irak, Bambiland. Det känns helt klart radikalt att kunna ungås med skådespelarna efter pjäsen, inga hinder mellan publik och scen här.

Så mitt bestående intryck av Tribunalen är att jag definitivt vill återvända för att se hur revolutionen går framåt, för det är på Tribunal den sker.

Tills en Stalin tar över.

Albin Axén