”Trigger Point - ensure that your life stays in flux…”, vars koreografi är Helena Franzéns, innehåller fyra dansare, en stor ullig vit matta, rök, vitt ljus och vita och svarta scenkläder. Det är grafiskt. Det är strikt. Det är raka linjer. Det är uthållighet.

Vi befinner oss på Moderna Dansteatern och har precis blivit återinkallade till stora salen igen. Ett brandlarm tvingade initialt ut den fullsatta salongen (och även från krogen Hjerta droppade det ut människor) men nu är vi på plats igen. Röken pumpar och Helena kommer in. Inleder med långsamma rörelser på diagonalen. Hon andas i en fysiskt krävande sitt-ställning. Musiken (Jukka Rintamäki) är som vanligt som hand i handske.

Det som inleds med solo blir en duett och så byts en dansare ut mot en annan och ibland är de två på scen, ibland fyra. Trigger Point har skapats i olika länder och miljöer. New York, Bryssel och Stockholm. Dansarna är jämnbra men har olika energi på scenen. Katarina Eriksson är ståtlig. Ori Flomin sprakar. Helena Franzén är säker. Dan Johansson är mjuk i rörelser som aldrig verkar ta slut. Hela föreställningen är egentligen en enda lång rörelse, klädd i Fifth Avenue Shoe Repairs dräkt.

Det är inte lätt att greppa Helena Franzéns verk. Det är det aldrig. Alltid kräver hon åskådarens uppmärksamhet; att kunna se detaljen, använda den, hålla upp den mot helheten, och sedan pröva den. Vad säger detta mig?

Helena Franzén sa en gång i en intervju till mig att hon inte vill vara lättillgänglig, varför ska dans vara det? Det ska vara en prövning att se verken hon skapar och på så vis blir ofta frågan man ställer sig: klarar jag av att inte fatta?

Klart du gör.

Helena Franzén kommer fortsätta vara den snygga dansens och detaljens mästarinna.

Mot slutet av Trigger Point tänker jag oundvikligen på schack. När dansarna rör sig över den vita ”spelplanen” i sina vita och svarta dräkter är det som ett stilla drama: vem hinner över först för att frigöra den tillfångatagna drottningen.

Vem?

Helena.

Av: Anita Norrblom