Tryck stjärna

Tryck Stjärna är ett nutidsdrama av Bodil Malmsten. Pjäsen handlar om fyra, utåt sett, mycket olika karaktärer utan samband till varandra. Karaktärerna agerar separata i stort sett hela föreställningen. Bitterheten och besvikelsen i dramat är stor. Apatin, meningslösheten och samhällets brist på medlidande, har Bodil Malmsten gett stor plats åt. Pjäsen ger en mycket träffande och ofta underhållande spegling av dagens samhälle. Ingen generation lämnas åt sidan och alla har det på olika sätt ganska jävligt.

Julia Dufvenius gör ett lysande porträtt av den unga och energiska Jessica.Hennes karaktär utstrålar en rejäl trötthet och frustration över att vara ung och kvinna i dagens samhälle. Tjejmil, feminister och andra könsrelaterade frågor och fenomen får sig rejäla slängar av sleven. Enkelspåriga och tafatta pojkvänner går heller inte säkra. Björn Granath gestaltar den trötte och bittre pensionären Bert-Ove som tycker det mesta var bättre förr. Hans perfekta gestaltning förbannar statliga institutioner som försäkringskassans, eller "förnedringskassans", bristande medlidande och respekt för individen. Giselle, som mycket övertygande och färgstarkt ageras av Marie Göranzon, är en neurotisk överklasskvinna i övre medelåldern som öser ilska över sin oförmåga att passa in den borgarstereotyp som förföljt och narrat henne hela livet. Hennes tillkortakommanden och upplevda oförmåga att uppfylla omvärldens förväntningar är djupt rotad. Peter Engman spelar den unge tvåbarnsfadern och pistolutrustade självmordskandidaten Edvard som förlorat viljan att leva och söker ett snabbt slut på verkligheten. Även hans gestaltning är trovärdig och gedigen.
Aktörerna ackompanjeras vackert och stämningsfullt av Emma Idén Askers säkra balettsteg. Mathias Nordströms tysta och stillasittande karaktär får i bakgrunden symbolisera utanförskapet och utlämnandet.

Scenbilden (Karin Lind) tillsammans med ljuset (Rudi Schuster) är grådaskig, kall, stilren och fyller verkligen sitt syfte. Den skapar en stämning av tristess och kyla som bekräftas av pjäsens handling och karaktärernas agerande. Den diskreta kostymen av Inger Elvira Pehrsson smälter väl in med omgivningen utan att vara uttryckslös.

Tryck Stjärna följer ett annorlunda spelmönster. När den ena aktören avslutat sitt inlägg tar den andra vid. Ofta avlöser och avbryter aktörerna varandra med korta, fragmentariska upprepningar av tidigare monologer. När effekten ska vara komisk, träffar den rätt. I ett annat, olyckligt ögonblick, när den suicidale Edvard överväger att skjuta sig, hindras han effektfullt genom Gisells utbrott över en småsak. Samspelet fungerar mycket bra, men samtidigt undrar jag vad Bodil Malmstens avsikt är med detta, för mig, ovanliga upplägg. Jag läste någonstans att Mozart är en omistlig komponent för Bodil Malmstens skrivande. Kanske det kan förklara vad som verkar vara hennes och regissören Christian Tomners ambition att orkestrera aktörerna likt instrumentalister i en stråkensambel. I pjäsens scener ackompanjerar, understödjer och avbryter skådespelarna varandra likt ett vältrimmat maskineri. De samspelar, crescenderar och diminuerar som ett i klassiskt musikverk. När den ena karaktären framför ett antal repliker träder plötsligt den andra in och upprepar ett av sina återkommande teman. Det orkestrerande inslaget i pjässtrukturen är ofta påtagligt. Mönstret kan också liknas vid hur individer utan inbördes samband samspelar i samhället.

Genomförandet av idén att regissera och bygga upp föreställningen enligt denna struktur är dock inte helt trivial vilket kanske kan förklara att jag ibland tappar tråden och fotfästet, samt att samspelet emellanåt känns lite rörigt. Det är dock rätt lätt att ta sig tillbaka eftersom ingen egentlig handling av traditionell bemärkelse förekommer. Missförstå mig inte: jag tycker verkligen om pjäsen. Den är mycket tänkvärd, välskriven och kompakt med rappt tempo. De många träffsäkra och roande replikerna drar många skratt bland publiken. Men om jag nu ska anmärka på någonting så är det som sagt en liten saknad av röd tråd.

Det är knepigt att sammanfatta pjäsens kvarlämnande känsla. Även om Bodil Malmsten levererar en skarp och träffsäker samhällskritik är det inte de roande och kloka formuleringarna som ekar när föreställningen är slut. Det är således inte hennes finkalibrerade granskning av samhällets brister och olyckliga utveckling som berör utan de enskilda individernas öden. Det som är rörande är att bevittna de ensamma och skyddsnätslösa själarnas försök att rädda sig själva medan andra kanske går under, vilket förvisso är en samhällskritik i sig. I frånvaron av samhällets medverkan är det deras egen empati för andra som möjligtvis kan rädda dem. Jag lämnar jag teatern berörd och med en positiv känsla, det dystra temat till trots.

Thomas Lundqvist



TRYCK STJÄRNA av Bodil Malmsten
Urspremiär Dramaten Lilla Scenen

Regi Christian Tomner
Scenbild Karin Lind
Kostym Inger Elvira Phersson
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives, Leif Qviström

I rollerna Marie Göranzon, Björn Granath,
Julia Dufvenius, Peter Engman, Emma Idén Asker,
Mathias Nordström

Foto ovan: Sören Vilks