Richard Turpin har redan druckit en halv kopp kaffe när jag kommer in på fiket där vi skulle träffas. Det är ett litet gammaldags café på Kungsholmen och Richard berättar att han bodde i huset mitt emot som liten, caféet fanns där redan då. Det är fredagseftermiddag och redan mörkt. Föreställningen av Nemesis ska spelas även ikväll men Richard säger att det räcker om han är på teatern en och en halv timma innan föreställningen börjar.
– Så man hinner morsa på alla och så…
Pjäsen Nemesis har spelats mellan fem och sex föreställningar per vecka sedan Nobeldagen den 10 december. Nästan alla föreställningar har varit utsålda och p.g.a. publiktrycket förlängdes speltiden med några veckor. Hur orkar ni, undrar jag. Pjäsen är ju så intensiv, som ett koncentrerat krutpaket i sin vrede. Alla beståndsdelar som måste samverka och bäras igenom hela föreställningen, tyngda av Nobels långa textstycken och passionerade hämndbegär. Det ser ibland jobbigt ut.
– Vi har kul när vi spelar, svarar Richard lugnt och tar en slurk kaffe. Men det vore kul om vi också hade nått ut till en lite yngre publik. Strindbergs Intima teater har på nått sätt snabbt kommit att klassas som finkultur, Dramatenpubliken har hittat hit och medelåldern är rätt hög. Igår var det jättespeciellt, publiken bestod av riktigt gamla personer, 80-åringar. De hör ju så dåligt och när de pratar med varandra under föreställningen, hörs det tydligt upp till scenen: ”JAG TYCKER ATT VI SKA GÅ NU, GÖSTA”, säger en äldre dam till sin man som lika högt svarar: ”NEJ, JAG VILL INTE GÅ, JAG STANNAR KVAR”.
– Apropå det så är det alltid några som går från varje föreställning, berättar Richard. När vi klipper fingrarna på Bernardo verkar det bli lite för mycket för vissa personer. En del har också sagt att det här har Nobel absolut inte skrivit. Den här sidan av Alfred Nobel passar liksom inte in i den bild som byggts kring Nobel som nationalsymbol. Den som hjälpt till att sprida en mer nyanserad bild av Nobel är Vilgot Sjöman när han skrev boken Vem älskar Alfred Nobel?. Jag tycker Nobel var en kul gubbe, han var före sin tid. Tänk att göra ett sånt kvinnoporträtt (Beatrice) för mer än hundra år sedan. Här blir hon aldrig något offer trots allt som hon utsätts för. Hon står orubblig och stadigt fast vid sitt beslut att hämnas sin förtryckare, som en annan Jeanne d’Arc. Nobel väljer också att avsluta berättelsen när hämnden är slutförd. Rättegången och den slutliga avrättningen är för Nobel inte intressant.
Pjäsen har ansetts omöjlig att spela men när Strindbergs Intima teater invigdes började Sören Brunes ta upp tanken på att försöka spela den aldrig tidigare spelade Nemesis. Richard Turpin och Sören Brunes har arbetat ihop förut och de började tillsammans med chefen för Strindbergsteatern att jobba med texten.
Sören hade några år tidigare närmat sig Nobel i ett uppdrag av Nobelmuseet. Han skulle då gestalta Nobels sista år i livet och en utställning skulle göras i norra Italien, i San Remo där Nobel tillbragte sina sista år och skrev sitt testamente och drömspelet Nemesis. Sören Brunes skapade en naken Nobel som svävade omkring i rummet bland en massa text från Nobels sjukjournaler projicerade på väggarna. Sponsorerna lär ha reagerat på framställningen av Nobel.
– Särskilt på könshåren säger Richard, italienare tål inte hår. Vissa kroppsdelar av Nobelgestalten täcktes över och Sören Brunes fick lämna sitt uppdrag.
Jag ber Richard berätta om hur pjäsen har vuxit fram, vem har fattat beslutet och hur har processen sett ut. Han berättar att det har varit ett kollektivt arbete mellan alla deltagare och att man jobbat fram pjäsen tillsammans. Men det har inte varit problemfritt, en vecka kvar till premiären blir situationen ohållbar och Ulf Friberg som spelar den stora rollen Cenci fick lämna uppsättningen och skådespelaren Gunnel Fred följde med i solidaritet med Ulf.
– Då var det lite stressigt, jag ville ju hålla premiärdatumet och tog själv rollen som Cenci. Någon dag kvar till premiären hade vi repat in allt och då visar det sig att pjäsen är fyra timmar lång! Vi tvingas stryka hela stycken och även massor inne i texterna och till slut fick vi ner den till ca 2,5 timma.
Tror du att Nobels litteraturpris kommer att påverkas av att hans egen litteratur genom er blivit känd, undrar jag.
– Ja, det tror jag. Jag vet inte om någon från "Akademin" har sett pjäsen men ikväll kommer en grupp från Nobelsällskapet och pjäsen har ju uppmärksammats på många håll, även internationellt. Men på Nobelmuseet finns fortfarande boken inte framme på hyllorna och är inte exponerad på något annat sätt, om man frågar efter den så plockas den fram från ett skrymsle under disken.
Anita Wirén Konstantis