Ett sevärt Monopolspel

En komedi? frågas det på affischerna och recensenten är böjd att svara nej. Med den klassiska indelningen av komedi och tragedi i att de förra slutar lyckligt och de senare olyckligt får pjäsen väl ändå anses vara en komedi. Men med en modernare definition, som att en komedi bör generera en strid ström av skratt och munterhet, blir pjäsen något annat. Ja, exakt vad lämnar jag åt dramaforskarna att reda ut.

En klassisk pjäs är det i alla fall, och en som teatrarna ibland dragit sig för att sätta upp på grund av pjäsens negativa bild av juden Shylock. Senare tiders regissörer har dock ofta skildrat Shylock mer nyanserat än endast som den onde juden som till varje pris vill ha sin betalning – ett skålpund kött ur Antonios kropp. I Dramatens uppsättning har regissören Mats Ek valt att låta Shylock gestaltas av en kvinna, hans syster Malin Ek, för att ”en kvinna i rollen ger oss det nödvändiga utanförskapet, samtidigt som det förbinder Shylocks öde med den större delen av mänskligheten, vars lidandehistoria också är unik. Han blir den andre och en av oss.” (ur programbladet). Dessa moderiktiga floskler kanske kan avskräcka en och annan potentiell teaterbesökare, men bör inte göra det. Malin Ek spelar Shylock alldeles utmärkt och hennes kön är inget som stör upplevelsen. Möjligen kan äldre delar av publiken sakna den traditonelle svartmuskige, kroknäste Shylock, så som han exempelvis spelades av Holger Löwenadler i Alf Sjöbergs uppsättning från 1941. Vid sidan av ”queer”-greppet att Shylock spelas av en kvinna och två av dansarna som uppträder i långa klänningar är män, slipper vi som tur är fåniga moderniseringsförsök. I denna spalt har jag ju som bekant flera gånger vänt mig mot klåfingriga regissörer som inte kan låta bli att slänga in moderna detaljer i en annars helt igenom

historisk miljö. Det slipper vi här; dräkterna föreställer medeltida, och miljön skall föreställa den som Shakespeare tänkt sig. Detta innebär inte att Mats Ek inte vågar experimentera, även på andra sätt än genom att byta kön på några av skådespelarna. Ett exempel är dekoren som i stort sett endast består av tre hus – ett gyllene, ett silvrigt och ett svart. Dessa får även fungera som de tre skrinen i vissa av scenerna där dessa förekommer. Husens uppenbara likhet med husen i ett Monopolspel är knappast någon slump. Ett annat trevligt grepp är de lyriska scener som blir som vilopauser i en annars hektisk föreställning; pauser med sång och musik som ger åskådaren chansen att låta pjäsen sjunka in i kroppen innan nästa scen tar vid.

Skådespeleriet håller över lag hög klass, och ensemblen består av idel kända namn, varvat med blivande storheter. Här skall ingen särskild lyftas fram, utan bara noteras att aplåderna aldrig ville ta slut när pjäsen var det.

Ett särskilt omnämnande skall dock göras: Nico Röhlckes musik var lysande och accentuerade de scener som behövde accentueras och skapade
lyriska effekter när så krävdes.

En mycket sevärd föreställning.

Anders Hedman