Den norske dramatikern Jon Fosses pjäs Vinter är ett starkt verk i det lilla formatet - det är endast två skådespelare på scenen, och pjäsen är blott drygt en timme lång. Fosse och regissören Kia Berglund väver dock en hållbar väv av synonymerna mänsklighet och svaghet. Pjäsen upprepar samma tema gång på gång i en perfekt symmetri: när det är mannen som åtrår kvinnan vill hon inte ha honom och tvärtom. Detta tema känner vi alla tyvärr alltför väl till från vår egen verklighet. På samma vis byter till och med replikerna, framför allt det ofta återkommande "Jag måste gå nu.", mun från scen till scen.

Skådespelarna Lena Nylén och Tobias Hjelm gör ett starkt jobb. Den förra påminner mig lite om en ung Kim Anderzon i den korseld av sensualism och styrka/svaghet som hon befinner sig i. Den senare gestaltar starkt vår tids man, som vacklar mellan kärlek och plikt och fastnar i ett träsk av förvirring. Huruvida han går ner sig slutgiltigt i detta träsk lämnas åt åskådaren att funder över efter pjäsens slut.

Som ofta hos Fosse är det inte ett realistiskt aktstycke vi får oss till livs. Och det är inte heller teaterns uppgift att ge oss en verklighet vi redan lever i. Snarare bör den skära ut en köttskiva ur verklighetens lekamen, snurra den över sakta eld tills den småningom får en annan smak och form, och därpå studera den ur alla vinklar. På det viset lär teatern när den är som bäst, oss något om oss själva och verkligheten utanför scenen och teaterbyggnaden.

Denna pjäs får mig att tänka på Becket, men den saknar dennes absurditet. Pjäsen är helt enkelt Jon Fosse när han är som bäst och mest koncentrerad.

Anders Hedman

I rollerna: Lena Nylén och Tobias Hjelm
Vinter är skriven av Jon Fosse
Vinter spelas: 13 mars – 30 april på Teater Giljotin tel: 08-30 30 00
Regi: Kia Berglund
Scenografi & Kostym: Youlian Tabakov
Mask: Carina Saxenberg
Ljus: Anders Shorty Larsson
Orginalmusik: Rikard Borggård