Sist hon dansade var det lika blött i luften som denna våta höstkväll. Jag skakar av mig dropparna och tänker att det är tur att Dansens hus befinner sig under tak och att dansen denna gång under få omständigheter riskerar att avbrytas. Sist Virpi Pahkinen mötte svensk publik var det fortfarande sommar (14 augusti i år) och scenen var Vita bergens. Parkteatern arrangerade. Regnet öste ner och cirka tio minuter in i numret "Bladvändarens afton" fick det vara nog. Virpi Pahkinen, draperad i dramatisk svart sammet, tvangs kliva av scenen med ett svagt leende och kalla fötter. Publiken var mycket förstående. Säkert för att de flesta ansåg det vara en ynnest att befinna sig under bar himmel med en av världens häftigaste koreografer och dansare. Dessutom för ville ingen uppleva en skadad dansare halta (i bästa fall) av scenen efter en hal vurpa med alla skador och framtida men det kan innebära.
När Virpi Pahkinen, efter fem års världsturnerande, uppträder i Sverige igen sker det för fullsatta åskådarplatser. Av de tre nummer som visas har hon koreograferat två och uppträder solo i det sista. Åtta polska dansare från Balet Poznanski utför Sverigepremiären av "Silence of the Trembling Hands" och "Zefirum" med ömsom passionerad glöd, ömsom sval återhållsamhet. Inledningen är rödklädd och nästintill meditativ. Den vana Pahkinen-åskådaren känner direkt igen rörelsen och rytmen som ofta (och i programbladet) beskrivs som: "säregen, precis och närmast metafysisk". Det är inte svårt att instämma. Svårigheten är att hitta nya ord för att beskriva.
Även om koreografen själv inte kommer in förrän i det sista numret, "Meretseger" (Hon som älskar tystnad), bär dansarna upp hennes idéer på ett tilltalande sätt. Man kan ana en belåten Pahkinen mysa i kulisserna. De åtta dansarna exploderar ända ut i finger- och tåspetsar och återkommer till cirklar som de formar med armarna, pekar upp och ner - alla element representeras -, flammar likt lågor i grupp och flämtar var för sig när de bryter sig ur.
I "Zefirum" tillbes en skimrande gudinna i formegyptisk skepnad av svartklädda människor som strävar efter en bit av den gudomliga glansen. Förstår de att deras längtan lätt uppfattas som fåfäng och förgänglig? När rörelserna accelererar och mynnar ut i onaturliga positioner tar min hand reflexmässigt tag om mitt dansskadade knä. Jag tycker mig veta hur lätt det är att gå sönder när kroppen utsätts för dylika påfrestningar, men inte. Dansarna på scenen utför Pahkinens koreografi med glans.
Efter pausen är det dags för Pahkinen själv. Lokalen dallrar av förväntansfulla andetag, magar som kurrar och harklingar som döljs i armveck. Inledningen är tyst. Tyvärr är den blekklädda Pahkinen inte alls lika magisk att följa i detta solonummer (som är det längsta). Relativt snart infinner sig känslan av besvikelse. Och detta trots pendlandet mellan denna extas och fullfjädrade kontroll som Pahkinen besitter.
När röken skingrats och lamporna tänds vet jag att föreställningen borde inletts med det sista numret och slutat med det första. Då hade kvällen lämnat den eftersmak den trots allt förtjänar.
Anita Norrblom.
.
.
.
.
.