Några stycken under 2007 Zarah på Folkoperan var en besvikelse, med potentialen att verkligen ta ut svängarna med Leanders musikarv och laddningarna med hennes filmarbete dygnet runt i en fiktiv filmstad lik Europas Hollywood, för ett nazistiskt Tyskland i sönderfall. Istället blir det en segdragen tillställning där musiken ibland påminner om medelmåttig filmmusik och där Leander som person inte blir mer än en teknisk uppvisning. Dock ageras rollerna Goebbles och Judith med bravur, propagandaministern haltande och fanatisk med en inre kamp, Judith ett allt mer ansatt offer för rasismen som ändå orkar hålla ut. Operan beskriver en period ur Zarah Leanders artistliv när hon arbetade i Tyskland under år då nazisterna hade makten. I intrigen finns Goebbles och olika figurer som var viktiga för Leander. Hon avbildas som en sann diva, där även Goebbles hamnar i skuggan av hennes artistkraft, detta är i alla fall den ambition jag uppfattar från regissören. Scenkonsten skall kunna finnas även i ondskans hjärta, utan att bli korrupt... I pausen passarer publiken ett öppet vip-rum med egen bar, endast för anställda på Fortum, helt öppet segregerat, detta är pinsamt av Folkoperan att ha en så öppen uppdelning mellan företagskunder och vi vanliga... Vi får irra runt i foajén och trappan. Känns lite olustigt speciellt ihop med just denna opera. Samtidigt är det roligt att Folkoperan vågar satsa på annorlunda operauppsättningar, men mer blod, svett och revydekadens skulle behövts för Zarah. Inte att som nu försöka klämma in denna schlagerartist i en trång operadress. Istället borde man tryckt ner operadivan i en vulgär, blåögd och besatt glitterbåsa. Det är positivt med Folkoperans humoristiska affischer, dock finns risken att de blir missvisande när inte själva operan är humoristisk... Lite för mycket smart rekalmtänkande kanske med stöd från Berghs? Albin Axén