”Now she knows” (2010) är en föreställning som ska beskriva den nordiska kvinnan i dag, inrymmandes all historia hon har med sig och den framtid som väntar henne. Framförare är ett 20-tal kvinnor som också är de som har givit den norska koreografen Ina Christel Johannessen (Zero Visibility Corp) inspiration till verket. Det är deras erfarenheter, känslor och kroppar vi ser på scenen. Enligt Johannessen skiljer sig den nordiska kvinnan från exempelvis den sydeuropeiska genom bland annat klimatet och kroppspråket. Till tidningen Nummer.se säger hon bland annat att:

”Den sydeuropeiska kvinnan har en annan blick på sig, hon har mindre kläder på grund av att det är en annan temperatur [. ..] En framåtlutad kvinna i en backe långt uppe i Umeå, det är en bild av den nordiska kvinnan. Men den nordiska kvinnan är också självständig genom sociala reformer som daghem. Det har varit så så länge nu att vi tar det för självklart. Jag ville samla detta i det fysiska språket, i dansspråket. Det är ett dansstycke utan så mycket teatralitet.” (www.nummer.se)

Förestsällningen är inte storartad, men det är tillfredställande och vackert. Exempelvis inledningen med stämsången från två av dansarna medan den tredje uttrycker kvinnans vara med sin kropp.

Det låter flummigt jag vet. Men vad är då att vara kvinna? En evig repetition av hur man bör bete sig, ett evigt upprepande av hur andra kvinnor är och vad en kvinna vill och väljer att vara. Om hon kan. Om hon tillåts. Om hon erkänner ramarna eller om hon bryter sig ur dem och beter sig som…något annat? Vad är kvinnans motsats? Är det det okvinnliga eller är det det manliga?

Fundera på det ett tag.

Det vi som publik möter är schabloner av kvinnor och, skulle nog många med mig hålla med om, också typiskt okvinnliga beteenden. Ett okvinnligt beteende: då de två först sjungande kvinnorna, cirka 50 minuter in i den 70 minuter långa föreställningen, grymtar och vrålar till varandra. Publiken skrattar lite obekvämt men, ja, roat. Så där beter sig inte kvinnor varje dag, inte alls. Menande blickar möts i mörkret i samtycke.

Hur är det då när kvinnorna, med ett åldersspann på 30 år mellan sig, får på sig högklackat? De utför en dans, i samstämmig koreografi, som liknar något M. Monroe fick göra på sin tid: vampa sig, rumpan ska puta, brösten framhävas, hand på höft och pluta med den röda munnen. Mannen ska gilla när mannen ska titta på kvinnan.

Man känner igen varje rörelse. Kvinnans förförelserörelser. Påhittade, likt den klassiska baletten, för mannens välmående och slutliga uppskattning.

Jag påminner mig själv, hur känns det att se dessa två beteenden, vrål och skall kontra kuttrighet? Obehag inför det första och igenkännande inför det andra. Äckel inför de bägge.

När du läser detta är föreställningens andra dag redan genomförd. Vill du veta mer om eller se mer av Ina Christel Johannessen och hennes verk ber jag dig surfa vidare och leta. Du kommer bli upprörd och uppfriskad.

Läs mer på Dansens hus hemsida Där finns även ett filmklipp.

Text: Anita Norrblom
Foto: Erik Berg