This gallery contains 8 photos.
Blommor, blommor! Vad gör söta små orkidéer i min tavla? Men om man tittar närmare… … så ser man att det finns något slags hål, eller rentutav öljett i kanten. Den blomstrande himlen kanske bara är en kuliss? Allting kanske … Read the rest of this entry
This gallery contains 6 photos.
Världens nära förestående undergång är en charmerande sak. Enligt mayakalendern ska den äga rum i december 2012… …eftersom cyklerna av trettondagarsveckor som kombineras med den heliga tzolkinkalendern om tjugo gudamånader (tänk er zodiaken på speed) sammanfaller med solkalendern Haab som … Read the rest of this entry
This gallery contains 4 photos.
Vansinnesprojektet fortsätter. Denna vecka var mina öron utsatta för ohemult mycket skrik och gnäll, och det naturliga var därför att i träet försöka infoga en skrikande mun och ett blödande öra. Helhet är under sådana omständligheter (kända såsom ”livet”) inte … Read the rest of this entry
Hur äktenskapet dansar på liv och död, det är ett populärt tema i teatervärlden. Strindbergs mörka men ändå uppfriskande brutala Dödsdansen är ju ett klassiskt exempel. Pjäsen Äktenskapet av William Nicholson regisserad av Eva Bergman och översatt av den nu omdebatterade Bengt Ohlsson på … Read the rest of this entry
This gallery contains 3 photos.
(c) Joakim Ceder 2012 Det börjar likna något. Pendeln finns inte på någon skiss utan impriviserades på plats, tick tack tick tack.´Det gröna klockhjärtat, eller vad det nu är, är fem centimeter högt i original — så petig kan man bli. … Read the rest of this entry
Misantropen på Dramatens lilla scen Vem av oss brukar inte klaga på mänsklighetens brister och känna oss styrkta av vår egen klarsyn och ärlighet? Vi får energi av att våga vara raka och ärliga. Ta bort all falsk inställsamhet och … Read the rest of this entry
Vi som trodde att det går att “hitta tid” såsom alla tjatar om (var då? under mattan?) men sannerligen så rinner tid ut och bort, aldrig runt som på en urtavla. Kanske anser du liksom jag att den blå klockan, … Read the rest of this entry
Vecka två var ganska vedermödig i sig. Inte tänka! Titta på vackra tavlan: Jag ser något slags madam med lockar av trä; hon tjänstgör även som mångdubbel fröken ur. Vad ser du? Jag lägger märke till att visarna pekar åt … Read the rest of this entry
Dansföreställningen i koreografi av Efva Lilja, Män emellan, handlar om män som tränar konstsim ihop (ovanligt!) och finns även som spelfilm (Allt flyter) och dokumentär, Män som simmar. Det hela tar plats på Forsgrenska simhallen på Medborgarplatsen och är en kul miljö och ett kul grepp. Dans i vatten och män som ska spränga gränser. Typ.
Men för varje minut av föreställningen och alla gränser som sprängs så vattnet stänker tänker jag mest på hur förbaskat mycket mer intressant koreografen Lilja är. Hemma igen går jag direkt in på hennes hemsida och hittar cv:t. Här är en del – som säger allt, egentligen.
”Vardagen är full av rörelser. Livet i sig är rörelse. Den komplexitet som själva levandet rymmer kräver en koreograf. Att konfronteras med obegripligheter hör till vardagliga utmaningar att genomleva. Frågor om makt och identitet i relation till kropp, rörelse och performativitet, är det som triggar de tankar och bilder som genererar nya processer i sökandet efter mening. Jag arbetar med rörelsen. Jag tecknar. Jag skriver. Jag gör koreografi. Koreografi ger en möjlighet att synliggöra, kanske tydliggöra, själva meningen. En slags dissekering av levandets olika beståndsdelar och därefter en montering av det som kan ge helt nya insikter, bilder och förlopp i politiska, sociala och filosofiska sammanhang. Ett kulturellt kitt i vår tids förändringsprocesser.”
Föreställningen har djupa drag av det hon skriver bara det att, förlåt för att jag använder uttrycket, föreställningen är mer urvattnad. Efva Lilja är vad som är intressant i detta vattenbad.
De senaste två åren har jag gått mer sällan på dans än jag egentligen velat. Jag har längtat men min längtan har inte fått gehör. Har haft två små barn att lägga om kvällarna och när jag nu börjar gå på vad dansscenerna erbjuder kan jag inte säga mig ha koll. Det blir dessutom ett mer grovhugget urval och jag tar stora produktioner och de tillfällen till dans som ges.
Bounce borgar för succé
Så är det när jag går på premiären av Fredrik ”Bounce-Benke” Rydmans street-uppsättning av Svansjön på Dansens hus. Med mig är en kollega som inte tidigare varit på dans och jag är säker på att han inte kommer att bli besviken. När lamporna efter föreställningen tänds säger han mycket riktigt att det här är något alla kan se och tycka om. Med sin bredd tilltalar den en stor massa, det är ingen så kallat svår dans vi ser.
Föreställningen är en publiksuccé redan innan premiären, biljetter har sålts så att de nästan är slut fram till sista datumet i februari. Dagarna efter premiären kommer pressmeddelanden om att extraföreställningar är att vänta. Nu har en nypremiär lanserats. 2013 kommer uppsättningen igen. Trycket är stort.
Svansjön gör mig euforisk
Eufori. När lamporna tänds efter den dryga timmen dans på Dansens hus stora scen är jag euforisk. Dansen har spridit så mycket energi. Min granne bredvid konstaterar att detta nog är årets föreställning. Hon är recensent och har sett det mesta på dansscenen 2011. Hemma laddar jag ner musiken och lyssnar intensivt i flera dagar. Det är bara bara bara den musiken de dagarna. Sen börjar euforin lägga sig. Jag hör ”Benke” intervjuas angående föreställningen och färgen börjar flaga. Känner mig lättköpt och nästan lite lurad av den färgsprakande Svansjöns yta. Det är inte det att den inte är bra, men det är som att detta efteråt jag befinner mig i inte fortsätter göda känslan jag har direkt efter.
Svansjön i den nya tappningen har några riktiga höjdpunkter och de stavas: Jennie Widegren. Robert Malmborg. Daniel Koivunen. Mario Perez Amigo.
