De senaste två åren har jag gått mer sällan på dans än jag egentligen velat. Jag har längtat men min längtan har inte fått gehör. Har haft två små barn att lägga om kvällarna och när jag nu börjar gå på vad dansscenerna erbjuder kan jag inte säga mig ha koll. Det blir dessutom ett mer grovhugget urval och jag tar stora produktioner och de tillfällen till dans som ges.
Bounce borgar för succé
Så är det när jag går på premiären av Fredrik ”Bounce-Benke” Rydmans street-uppsättning av Svansjön på Dansens hus. Med mig är en kollega som inte tidigare varit på dans och jag är säker på att han inte kommer att bli besviken. När lamporna efter föreställningen tänds säger han mycket riktigt att det här är något alla kan se och tycka om. Med sin bredd tilltalar den en stor massa, det är ingen så kallat svår dans vi ser.
Föreställningen är en publiksuccé redan innan premiären, biljetter har sålts så att de nästan är slut fram till sista datumet i februari. Dagarna efter premiären kommer pressmeddelanden om att extraföreställningar är att vänta. Nu har en nypremiär lanserats. 2013 kommer uppsättningen igen. Trycket är stort.
Svansjön gör mig euforisk
Eufori. När lamporna tänds efter den dryga timmen dans på Dansens hus stora scen är jag euforisk. Dansen har spridit så mycket energi. Min granne bredvid konstaterar att detta nog är årets föreställning. Hon är recensent och har sett det mesta på dansscenen 2011. Hemma laddar jag ner musiken och lyssnar intensivt i flera dagar. Det är bara bara bara den musiken de dagarna. Sen börjar euforin lägga sig. Jag hör ”Benke” intervjuas angående föreställningen och färgen börjar flaga. Känner mig lättköpt och nästan lite lurad av den färgsprakande Svansjöns yta. Det är inte det att den inte är bra, men det är som att detta efteråt jag befinner mig i inte fortsätter göda känslan jag har direkt efter.
Svansjön i den nya tappningen har några riktiga höjdpunkter och de stavas: Jennie Widegren. Robert Malmborg. Daniel Koivunen. Mario Perez Amigo.
