(c) Joakim Ceder 2012

… så ser man att det finns något slags hål, eller rentutav öljett i kanten. Den blomstrande himlen kanske bara är en kuliss? Allting kanske bara är en kuliss? Vad finns bakom?

(c) Joakim Ceder 2012

Förra veckan var kall; mjölkblå dimmor spred sig över isarna i ett ganska dystervackert landskap med underliga färger. (Dalí ansåg att endast kuststräckan vid Cadaqués dög för surrealism, men där hade han alltså fel.) Gjorde en liten skiss med kalla fingrar för minnet. Nå, vad kommer hända här?

Jo, landskapet kan ju användas till nästa Felhörning: En viss dam tycker att “druvor” låter som “duvor”. (Själv kan jag förväxla “nio” och “tio”, därav uret.) Över allt det kalla ska det nu flyga duvor! Jag tror på slumpen som skapande kraft.

(c) Joakim Ceder 2012

Ni kommer så småningom att få se hur druvor och duvor hänger ihop.

(c) Joakim Ceder 2012

Nu har jag också hittat en klädnypa som håller fast det hela, mycket nödtorftigt. Fler försök till reparation av verkligheten kan tillkomma, alla lika futila: 

• Pins and needles rust and bend,
  rust and bend,
  rust and bend,
  Pins and needles rust and bend, my fair lady.

Undergångsstämningen från föregående vecka verkar intakt, och bristen på sammanhangskänsla överhuvudtaget tycks ha med den att göra. Således tror jag på slumpen som skapande kraft. Jag är inte så säker på att jag tror på något annat.

Joakim Ceder

(c) Joakim Ceder 2012

…eftersom cyklerna av trettondagarsveckor som kombineras med den heliga tzolkinkalendern om tjugo gudamånader (tänk er zodiaken på speed) sammanfaller med solkalendern Haab som har 365 dagar – vilket inträffar vart 52:a år – och detta sammanträffande frontalkolliderar i sin tur med de astronomiska beräkningar som mayaprästerna var så duktiga på med resultatet att världen straxt går under med pukor och panflöjter. Party! Kom som ni är. Därför låter jag mitt tidsur stöttas helt temporärt av ett mayaindianskt maskineri. Den del av mig som tolererar livet tills vidare men inte finner det vara en livsnödvändighet finner detta förtjusande.

(c) Joakim Ceder 2012

Jag har avslutat kronan på urverket, som har drag av glas-gips-älghorn.

(c) Joakim Ceder 2012

(c) Joakim Ceder 2012

Efter jordens undergång ska en ny och bättre värld födas, trodde Maya, efter ett storbyk utan like då allt vidrigt i den gamla världen hälls ut som slask. Efter dessa lögartider skola en ny och bättre värld uppstå. Jag har börjat måla orkidéer. (Blöt, glittrig färg!) Få se vart de leder.

Joakim Ceder

(c) Joakim Ceder 2012

Helhet är under sådana omständligheter (kända såsom ”livet”) inte att tänka på, och som synes tillfogas detalj till detalj på ganska slumpartat vis. Dock finns logik i galenskapen. Längst ned på multiklockan (som ska ha stöd av den mest överraskande karaktär, för jag ser att den lutar) har jag nyss målat en fot, som jag ännu inte vet om jag är nöjd med. Jag hade tänkt mig lika färgglada klockor som små naglar, men tänkte att det kanske ändå var överdrivet.

(c) Joakim Ceder 2012

(c) Joakim Ceder 2012

Kanske borde den göras aningen träaktigare? Eller låtas vara, som ett extra utstickande element? Kan inte bestämma mig. Kanske borde jag tillochmed låta er rösta om saken?

Joakim Ceder

Foto Carl Thorborg

Jag blir rörd och engagerad av det gamla paret Alice och Edwards omöjliga ekvation, trovärdigt spelade av det privat äkta paret Gunilla Nyroos och Lennart Hjulström. Mannen Edward beskriver i ett mörkt ögonblick deras äktenskap som en lång tågresa mot fel destination.

Kvinnan i duellen, Alice, lever i en livslögn som gör henne ständigt besviken, hon får inte det gensvar och engagemang av sin man hon förväntar sig. Mannen ges knappt en chans att visa sina känslor innan han svarat fel eller för långsamt och grälet är igång. Han å sin sida har problem att prata om vad just han vill och känner överhuvud taget. Vilket inte Alice har… Mitt i det hela hälsar sonen Jamie spelad av Richard Forsgren på över dagen.

Det är egentligen ur sonens perspektiv pjäsen skildras, han är den neutrala åskådaren av hur föräldrarna beter sig ömsom ansvarsfullt ömsom infantilt. Författaren William Nicholson beskriver hur pjäsen handlar om hans egna föräldrars skilsmässa.

Det är någonting värdigt hos aktörernas agerande som gör att sammanbrottet och reträtten inte blir sentimental och jolmig, vilket är en av pjäsens kvaliteter.

Om jag skall peka på någon brist är det hur osannolikt emotionellt kvinnan agerar med tanke på att hon trots allt skall föreställa en litteraturforskare, som om hon inget hade kvar utom sin man, ingen mening, inget mål. Jag hade väntat mig ett snäpp större handlingskraft av henne. Richard Forsgren lyckas med att gestalta pojken i kläm mellan sina föräldrars motsatta viljor, med smärta men med en i grunden god vilja, men med bibehållet engelskt lugn.

Richard Forsgrens stoiska roll förstärks av hans passande skräddarsydda kostym ordnad av kostymör Charles Coroly. Just det stoiska i hans gestalt och i pjäsens grundbudskap är väl också det enda som förenar Äktenskapet med filmen Gladiator, även den skriven av pjäsens författare. Med stoisk menar jag ambitionen att ha uppoffringsviljan inför en viss plikt, att försvara vissa principer och att försöka låta förnuftet styra över känslor och njutning. Jag tror att pjäsen hade vunnit på att regissören försökt styra Gunilla Nyroos ett snäpp mer stoiskt för att hålla samman pjäsens sparsmakade intensitet mer. Mer väsande återhållet ofrivilligt giftig än öppet ärekränkt.

Utan att spoila för mycket märks det att det är en författare med erfarenheter av stora filmmanus i Hollywood när det gäller slutet. Vilket också fundamentalt skiljer denna pjäs från Strindbergs Dödsdans när det gäller tonart.

Budskapet tycks vara att vi i publiken skall känna igen oss i skeendet och få en tankeställare när det gäller våra egna relationer innan allting blir lika omöjligt som i pjäsen Äktenskapet. Dock när vi ser oss omkring i publiken är det till största del äldre par som ser den, som inte verkar behöva pjäsens budskap? Men vem vet, det sägs att par skiljer sig vid allt högre åldrar idag. Ett liv efter dödsdansen.

Visserligen skildrar pjäsen Äktenskapet en separation mellan två människor, men i budskapet finns ändå en hyllning av äktenskapet som den genuint lyckade människans enda livsform. Kanske en aning konservativt idag? Men för all del se pjäsen och bjud med din eventuella partner på dansen.

Albin Axén 

(c) Joakim Ceder 2012

– Joakim Ceder

Misantropen på Dramatens lilla scen

Vem av oss brukar inte klaga på mänsklighetens brister och känna oss styrkta av vår egen klarsyn och ärlighet? Vi får energi av att våga vara raka och ärliga. Ta bort all falsk inställsamhet och borgerliga fasader. Denna upproriska attityd känner vi i modern tid igen i punken, ungdomsrevolten, radikalismen. De flesta bejakar upproret i sin ungdom och blir allt mer fogliga med åren och tryggheten. Som Churchill sade, den som inte är ung och vänster saknar hjärta, den som inte är äldre och höger saknar hjärna. Kanske en aning överdrivet men sant för många människor. En ytterlighet av uppror utan mål är misantropens personlighet.

Vi har alla en liten misantrop i oss, i alla fall jag. Denna pjäs av Moliere karikerar och överdriver denna sida av människan och får mig att inse hur jag inte vill vara. Vilket är uppfriskande. Dock har regissören Eirik Stubø och scenografen/kostymören Kari Gravklev valt att gestalta konflikten mellan upproret och smickret i en värld liknande en vernissage i en ganska stel skepnad. Det är visserligen konfettiregn men det är nedtonade kostymer, guldfärgade klänningar och glitterdresser.

Dialogen är framförd på vers och det behöver inte alltid betyda att jag som åskådare ens tänker på det. Men det känns som att manuset kräver ett visst mått av överspel, stora gester, en yvighet som den minimalistiska kostymen och scenografin reducerar hos skådespelarna. Dock utmärker sig Torkel Petersson i sina försök att ta ut svängarna. När Torkel Petersson inte är med i dialogen tenderar den dock att svalna och bli en aning sömning och ansträngd.

Andreas Rothlin Svensson

Jag kan ärligt säga att jag själv har lite svårt för denna tolkning av Misantropen, men jag kan tänka mig att avsikten med den är att placera in historien i ett modernt sammanhang. Istället för 1600-talets kungliga societet utspelas den i en östermalmsk lite dekadent gallerimiljö och att detta skall göra historien nutida och aktuell. Jag tror det kunde lyckats med lite mer vågade svängar och större gester. Lite mer Vivianne Westwood än MQ om det funkar som exempel.

Rent konkret kretsar handlingen kring misantropen, mannen som betraktar obarmhärtig ärlighet som en dygd och den förljugna mänskligheten som avskyvärd, men som inte riktigt kan lösa ekvationen med hur kärleken skall få plats i detta. För han känner kärlek. Till en annan sorts misantrop som visserligen inte betraktar sanning som viktigt, men hon har ett förakt för människorna kring sig. Kring misantropen finns det både sympatiska människor och andra typer. Pjäsen berättar hur misantropens längtan efter kompromisslöshet och hans människoförakt kämpar med hans kärlek för en viss kvinna, samt hur denna kamp slutar.

Behållningen av uppsättningen är slutligen just att jag ser sidor av mig själv i misantropen och inser hur jag inte vill vara… Trots allt en viktig insikt.

I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark
Bild på scen och lanseringsbild Mats Bäcker

Lilla scenen

(c) Joakim Ceder 2012

Vi som trodde att det går att “hitta tid” såsom alla tjatar om (var då? under mattan?) men sannerligen så rinner tid ut och bort, aldrig runt som på en urtavla. Kanske anser du liksom jag att den blå klockan, således, är något slags kombinat av urtavla och timglas med timslag som rinner ständigt nedåt.

I timmarnas malström har en gammal skiss som legat och kacklat på mig sedan förra våren — kanadagäss — gjort så mycket oväsen att jag till sist gett dem en betesstrand i tavlan för att de ska hålla litet tyst.

(c) Joakim Ceder 2012

(c) Joakim Ceder 2012

Genom tavlans torkning syns vissa framsteg, andra anas ännu bara. Ljuset under vecka tre har inte velat räcka till både måleri och fotografi; beklagar således att bilderna är alldeles ovanligt korniga och diffusa. Vi får se vecka fyra.

Joakim Ceder

(c) Joakim Ceder 2012

Där finns ett litet kalkklippigt landskap som uppstått då jag haft ett par konstnärer från Devontrakten i tankarna. (Cheers!) En av dem precis blivit bestulen på sin konst av halvmänniskor, som nu hävdar att den var deras från början och att hon således imiterat sin egen konst – också en kränkning av tid och rum. Poor fellow. Sådana dagar – jag har själv varit med om upphovsrättskränkande dagar – känns världen extra vriden, och är det då förvånande att jag målar vridet, och vriden tid? – Inte tänka, sa jag ju! Måla fina tavlan. Måla.

Joakim Ceder

Men för varje minut av föreställningen och alla gränser som sprängs så vattnet stänker tänker jag mest på hur förbaskat mycket mer intressant koreografen Lilja är.  Hemma igen går jag direkt in på hennes hemsida och hittar cv:t. Här är en del – som säger allt, egentligen.

 ”Vardagen är full av rörelser. Livet i sig är rörelse. Den komplexitet som själva levandet rymmer kräver en koreograf. Att konfronteras med obegripligheter hör till vardagliga utmaningar att genomleva. Frågor om makt och identitet i relation till kropp, rörelse och performativitet, är det som triggar de tankar och bilder som genererar nya processer i sökandet efter mening. Jag arbetar med rörelsen. Jag tecknar. Jag skriver. Jag gör koreografi. Koreografi ger en möjlighet att synliggöra, kanske tydliggöra, själva meningen. En slags dissekering av levandets olika beståndsdelar och därefter en montering av det som kan ge helt nya insikter, bilder och förlopp i politiska, sociala och filosofiska sammanhang. Ett kulturellt kitt i vår tids förändringsprocesser.”

Föreställningen har djupa drag av det hon skriver bara det att, förlåt för att jag använder uttrycket, föreställningen är mer urvattnad. Efva Lilja är vad som är intressant i detta vattenbad.

Bounce borgar för succé
Så är det när jag går på premiären av Fredrik ”Bounce-Benke” Rydmans street-uppsättning av Svansjön på Dansens hus. Med mig är en kollega som inte tidigare varit på dans och jag är säker på att han inte kommer att bli besviken. När lamporna efter föreställningen tänds säger han mycket riktigt att det här är något alla kan se och tycka om. Med sin bredd tilltalar den en stor massa, det är ingen så kallat svår dans vi ser.

Föreställningen är en publiksuccé redan innan premiären, biljetter har sålts så att de nästan är slut fram till sista datumet i februari. Dagarna efter premiären kommer pressmeddelanden om att extraföreställningar är att vänta. Nu har en nypremiär lanserats. 2013 kommer uppsättningen igen. Trycket är stort.

Svansjön gör mig euforisk
Eufori. När lamporna tänds efter den dryga timmen dans på Dansens hus stora scen är jag euforisk. Dansen har spridit så mycket energi. Min granne bredvid konstaterar att detta nog är årets föreställning. Hon är recensent och har sett det mesta på dansscenen 2011. Hemma laddar jag ner musiken och lyssnar intensivt i flera dagar. Det är bara bara bara den musiken de dagarna. Sen börjar euforin lägga sig. Jag hör ”Benke” intervjuas angående föreställningen och färgen börjar flaga. Känner mig lättköpt och nästan lite lurad av den färgsprakande Svansjöns yta. Det är inte det att den inte är bra, men det är som att detta efteråt jag befinner mig i inte fortsätter göda känslan jag har direkt efter.

Svansjön i den nya tappningen har några riktiga höjdpunkter och de stavas: Jennie Widegren. Robert Malmborg. Daniel Koivunen. Mario Perez Amigo.