På Stadsteatern spelas just nu Den allvarsamma leken, en pjäs baserad på Hjalmar Söderbergs roman, dramatiserad och regisserad av Daniel Lind Lagerlöf.

Det är ännu tidigt i livet för huvudpersonerna Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Hon är nitton och beskrivs som naiv, ljuv och föremål för fler män än Arvids kärlek, varför deras möte i syrénbersån på Lydias sommarställe i Stockholms skärgård blir desto mer unikt.

Hon kände de stegen. Hon visste godt vem det var. Och hon gömde sig i bersån. [---] Och hon sträckte armarna mot honom: Arvid – Arvid – – De möttes i en lång kyss.

Lydia och Arvid lovar inte bort sig åt varandra utan skils åt, eftersom de är unga, eftersom de älskar varandra, eftersom Arvid inte vill binda sig – ännu. Hans tveksamhet är delvis av ekonomisk natur: vare sig han blir lärare eller tidningsman anser han sig ha svårt att ge henne ett bestämt löfte. Lydia (Livia Millhagen) blir besviken över tveksamheten; hon förlorar sin far under hösten, och när en av dennes vänner; den förmögne och framstående kulturhistorikern Markus Roslin friar till henne, svarar hon ja.

Arvid å sin sida har närmast tagit för givet att Lydia har gått och väntat på honom under de tio år som löper mellan tillfällena de ses; beskedet om Lydias giftermål kommer som en chock för honom och ruckar den tillvaro han byggt upp genom anställningen på tidningen Nationalbladet.

Om kärleksintrigen är berättelsens röda tråd är omvärldens händelser scendekoren, ljussättningen, förutsättningarna som får den vilsna kärleken att anpassa sig, ändra form för trängre utrymmen, senare kvällar, samt ändra namn från förhållande till otrohetsaffär. Arvid gifter sig nämligen också, under devisen att han älskar sin fru Dagmar ”på Lutherskt vis”, vilket betyder att han utför ”kärlekens pantomim och apspel” med henne. Han anser att hon har ”narrat in honom i äktenskapet”, eftersom hon kommit gravid och gråtande till honom efter att ha lugnat sin far med att hon och Arvid är förlovade fast så inte är fallet. Symboliskt nog får hon en röd rubinring som är en sammansmältning av restprodukter från olika stenar, vilket får den att verka äkta. Lydia kan han emellertid älska ”på hedniskt vis”, utan tvång och konventioner, utanför äktenskapets kantiga löften.

Parallellen till den samtida August Strindberg har ofta dragits; det har verkat oundvikligt för Söderberg att inte hamna i skuggan av honom: ”Den enes hår lockigt och nymornat på ända. Den andres alltid kammat i prydlig mittbena, en slät och noggrann frisyr. Den enes blick ilsket borrande. Den andres sorgset genomskådande”. Men till skillnad från Strindberg var Hjalmar Söderberg sparsam med biografiska notiser – hans texter är inte nämnvärt självbiografiska. Framställningen av Den allvarsamma leken beskriver han som ett tröstlöst arbete han egentligen inte orkar med. ”Att skära sig själf i remsor och småbitar och af bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murfvel, en politiker och så vidare... Jag orkar inte längre med den komedien.” Av beskrivningen att döma låter det snarare som att han lägger pussel med sitt liv än kopierar det.

Jämte kärleksintrigen löper diskussioner om samtidsfrågor såsom unionsupplösningen med Norge, och mer nationella, kulturella frågor som en författares definition och roll. Enligt Arvid är författarna ett förrädiskt pack:

De äro ett starkt folkslag, fast de ofta har svagheten som skyddande förklädnad. En diktare står för ett klubbslag, som skulle slå ihjäl en vanlig man. Han känner nog smärtan, men den bekommer honom inte nämnvärt, tvärtom: han omsätter den i ett verk, han tillgodogör sig den!

Och Strindberg, som närmast gjort sig känd som självporträttsdiktare, utgör inget undantag. Kollegan och författaren Rissler utbrister inför Arvid:

Och vad jag mest av allt har emot Strindberg är, att han vant allmänheten att vid läsningen av en roman alltid fråga: vem är han, och vem är hon, och vem är den och den och den, och hur mycket är sant? Han har vant allmänheten vid att tro, att ingen författare nuförtiden är i stånd att till att ljuga ihop en bok på fri hand.

Situationen är knappast bättre idag, när det vurmas för det dokumentära och när boken eller filmen man såg häromdagen blev ännu lite bättre eftersom man visste att den var sann. Självbiografi kan vara intressantare än ren fiktion, varför Strindberg kanske intresserar oss mer än Selma Lagerlöf.

Den allvarsamma leken är hursomhelst en anmärkningsvärt modern 1890-talsberättelse om två individualistiska människor; två vilsna själar som ständigt söker och finner varandra trots att livet kommer emellan. Pjäsen följer romanen nästan som längdskidåkaren sitt spår.

Arvid Stjärnblom – Gustaf Skarsgård
Lydia Stille – Livia Millhagen
Dagmar Randel – Liv Mjönes
Baron Freutiger/Markus Roslin – Peder Falk
Markel/Prästen – Mats Qviström
Märta Brehm – Rakel Wärmländer

Regi: Daniel Lind Lagerlöf
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Ljus: Patrik Bogårdh
Mask: Johanna Ruben
Ljud: Lina Nilsson, Sara Svensson
Producent: Anders Lindblom

-- Cecilia Magnusson