"En dotter som inte lyder är inte en dotter, utan en fiende", förklarar Bernarda Alba självsäkert. När den spanske författaren Federico García Lorca skrivit klart "Bernardas Hus", som nu sätts upp på Dramatens lilla scen, var det endast några månader från det att han skulle tillfångatagen och avrättad av Francos milis, i augusti 1936.
Fascismen känns onekligen också av i berättelsen om den tyranniske matriarken Bernarda, här spelad av en utmärkt autoritär Marie Göranzon, som efter sin makes död bestämmer sig för att hon och hennes fem ogifta döttrar ska isolera sig i en åtta år lång sorgeperiod. Döttrarna beklagar sig, men Bernarda lovar att se till så att inte ens ”en suck av förtvivlan kan smita ut mellan väggarna".
Det som försvårar allting är naturligtvis en ung man. Pepe Romario, som blir det objekt mot vilken Bernardas döttrar riktar all sin längtan, får vi själva aldrig ens. Bernardas hus är en pjäs om kvinnor som också spelas uteslutande av kvinnor, medan männen endast existerar implicit. Aldrig på scen, men ändå ständigt närvarande är de den fond som hela berättelsen vilar sig mot.

Tematiken Lorca jobbar med kan vid en första snabb anblick verka åldrad och sakna relevans för vår samtid. När man närmar sig den visar det sig dock att de frågor som väcks, om kring kvinnlig sexualitet och självdisciplinering, på många sätt är minst lika aktuella idag som då; kanske än mer i en tid som vår, där man lätt vill tro att allt blivit så mycket bättre. Det har det väl till en viss mån kanske förvisso skett, men knappast tillräckligt.
Dramaten håller sig i sin tolkning troget mot originalmanus, vilket i det här fallet faktiskt känns ganska skönt. Lorcas pjäs är tillräckligt avskalad och klar i sitt berättande för att en stark och trogen uppsättning ska vara mer än nog. Helt jämnt är nu det dock inte alltid. Det händer att det bli lite väl skrikigt på scen, och vissa scener lyckas helt enkelt inte gripa en med den styrka de kräver för att fungera.
Ibland så sticker det dock till. I förställningens starkaste scen får vi höra hur en kvinna som mördat sitt nyfödda barn och gömt undan kroppen nu blivit påkommen, vilket försätter byns innevånare i lynchstämning. ”Döda henne!” skriker Bernarda så skoningslöst att blodet isas. Till slut blir det också just döden som segrar. När makten blir så total i sin omfattning, när alla andra flyktvägar är spärrade, blir döden den enda möjliga vägen ut. Det kan inte ens Bernarda Alba kontrollera, och det är det hon tragiskt nog själv tvingas inse till slut.

Jonatan Spejare