Äntligen går Hamlet att begripa, iallafall bättre än på länge. I Lars Noréns regi och bearbetning plockar den turnérande Romateatern från Gotland fram människorna i samtliga karaktärer och gör pjäsen till det moderna drama det kan bli.

Beundransvärt är hur Lil Terselius och Lo Kauppi lyckas gjuta liv i Getrud och Ofelia, som är praktexemplar på det västerländska kulturarvets favoritschabloner horan och madonnan. Gertrud är drottning, mor och maka men Shakespeare har glömt henne som människa, säger Lil Terselius. För att fylla bristerna har hon och Lo Kauppi skapat några stumma scener, som tyvärr inte blir så mycket mer än just utfyllnad. Till Drottningen har Lil Terselius däremot klippt in texter från Shakespeares sonetter, vilket ger en effekt av att pjäsen driver med sig själv – Gertrud kommer nämligen av sig:
- Vad var det där? Utbrister Hamlet fnissaande i en annars allvarlig dialog.
- Shakespeare! Mässar Gertrud självsäkert..
- Jo, jo, men ska det inte vara något annaat där egentligen...

Och så ytterligare ett uns av självironi när Hamlet kommenterar det kringresande teatersällskapet som kommer för att underhålla kungen och drottningen.
- Men varför reser ni runt? Ni skulle ju ttjäna mycket mer på att ha en egen scen.

Förvisso, men då skulle ju så många gå miste om Romateatern!

Lo Kauppi har aldrig förstått den Ofelia hon sett på film och teater. Hennes Ofelia är inte galen. Hon säger att om man lusläser texten och går till det engelska originalet så upptäcker man att Ofelia är genomskådande och säger sanningar. Det hennes far och bror - Polonius och Laertes - säger om kärleken mellan henne och Hamlet spelas ibland som ett ordinärt familjegnabb. Men inte nu:
- De är elaka och kränkande mot henne. Ofeelia med sin sexualitet är fången i en stympningskultur där det inte är okej för tjejer att söka egna vägar. Det är den som är galen, inte hon. Hon brister, hon knäcks av sin anpassning.

Prins Hamlet är inte någon vacker och romantisk tonåring utan en student som pluggat i tio år och druckit för många öl. Han mår inte bra, men är fördenskull inte spritt galen, menar David Dencik som spelar rollen. Galenskapen är medveten, och ett spel för att han ska kunna stå utanför och iaktta sig själv och omgivningens reaktioner – men det är förstås också lite galet. Hamlet framstår för Dencik som en självmordsbombare med en närmast religiös kärlek till sin far. Han är självupptagen och narcissistisk och han har ett otroligt hat i sig.

Kungen, brodermördaren har "råkat" döda sin bror, säger Iso Porovic, som spelar densamme, och menar att mordet mer är politiskt än utslag av ondska, alltså en konsekvens av maktmaskineriet.
Han söker djup ånger men finner ingen. Han kan inte leva med bördan, bara döden kan ge honom balans med det brott han begått. Han tar sitt liv, han ger Hamlet den värja han själv förgiftat.

Bitvis är det dock svårt att uppfatta Porovics kungs monologer, eftersom hans satsmelodi blir väl monoton. Särskilt i början har kungens repliker en viktig roll för att handlingen ska förstås. Och med tanke på att Lars Norén velat lyfta fram handlingen snarare än psykologin, så borde denna handling vara lättare att ta till sig, att uppfatta. Norén har ihärdigt uppmanat skådespelarna att inte fundera för mycket över pjäsen hemma. Föreställningen ska födas på golvet, med alla i ensemblen involverade, vilket faktiskt är precis vad som händer. Det blir just så levande, modernt, komiskt, förskräckligt och perceptionskrävande som Shakespeare kan vara.

---Cecilia Magnusson


Hamlet av William Shakespeare
Produktion: Romateatern i samarbete med Riksteatern på turné
Bearbetning och regi: Lars Norén
Kostym: Ann Bonander Looft
Ljusdesign: Niclas Erdman

Medverkande: Scott Ackerman, Per Burell, David Dencik, Lo Kauppi, Iso Porovic, Lil Terselius, Suzanna Dilber.