”Wallsteet 2 har premiär i dagarna, som den girige i den första av filmerna från 80-talet sade, ”Greed is good”, har i den andra nutida filmen bytts ut till ”Greed is legal”. I pjäsen Den Girige, skriven av Molière 1668 finner vi i andemeningen en tredje kommentar, ”Greed is love”.

Girighet är en slags kärlek, man kan säga ”han drack girigt sitt vin”, eller ”hon kysste girigt sin man”, det finns en passionerad sida av girigheten som charmar oss. Girighet är aldrig likgiltig. Girighet är en drivkraft, för den girige är själva girigheten ett mål i sig, men ämnet för girigheten kan variera. Det vi ser framför oss är den som åtrår pengar och makt. Som inte vill dela med sig.

Men denna last som fördelad i små doser blir en charmiga impuls, blir i stora doser både farlig och löjlig.
”Delad kärlek är dubbel kärlek”, eller
”det är större att ge än att ta” är talande ordspråk.

Som filosoferna ofta hävdar, den materiella värden är begränsad men känslornas och ideernas värld är oändlig.

Pengar har ett ändligt värde i form av medel för andra mål, endast Joakim von Anka älskar pengar för pengars egen skull. Han badar i pengarna, pussar dem, blir lycklig av att se dem. Joakim von Anka och Den Girige – Harpagon, passionerat spelad av Johan Rabaeus.

En man som har mycket, två sympatiska barn och ett finns hus med tjänstefolk. Men han har bytt ut sina skatters roller. Barnen blir medel för att tjäna än mer pengar, det är inte pengarna som är medlet för att hjälpa barnen.

Det som på medeltiden ansågs löjligt, att värdera pengar högre än relationer eller familj, anses idag inte lika uppseendeväckande. Därför agerar Harpagon inte bara som en girig man, han framställs även som den svarte och rufsige i en värld av vitklädda och ljusa gestalter i Camilla Thulins tidlöst skurna skrudar.

Rabaeus spelar övertygat och ofta skrattar jag så att jag får ont i magen. Men i dagens värld skulle pjäsen ha haft större slagkraft om den girige pappan varit lika stilig och ”snygg” som Michael Douglas i Wall Street eller som Patrick Bateman i American Psycho.

Nu blir han inte mer en lustig kuf, ett roligt troll, inte en bild av vår egen tid, bortsett från när Rabaeus Harpagon verkligen lyser igenom sitt yttre med sin på sätt och vis obehagligt attraktiva passion, sin livskraft, hämtad från begäret efter pengar.

Gösta Ekman vill sätta upp en spegel framför oss och visa hur absurt livet blir om vi fäster oss för mycket vid vår tillväxt och vår ekonomi. Det är kärleken som är det verkliga kapitalet, tror vi bara på den så ordar allt sig oavsett om du som barn överlist en sjunken båt där hela din familj troligen drunknade. ”Världen älskar den som älskar” som Prefab Sprout sjunger. Frågan kvarstår, måste man älska människor, går det inte lika bra med ting?

Efter att ha upplevt Den Girige vet jag att svaret är nej. Gösta Ekman med ensemble har lyckats skapa bred humor och en tankeställare om än inte en pjäs som förändrar världen. Harpagon är snäpper för konstig och löjlig för att bli riktigt obehagligt lik oss i vår egen oro för räntor, bostadslån och karriärstress. Men det kanske inte publiken upplever som befriande, detta är trots allt en komedi?

Text: Albin Axén
Klotter: J. Ceder