Det handlar om normala människor som bor i vanliga hus som ser likadana ut. Vi befinner oss i förorten, normalitetens högborg.

Här har de ställt in sina liv på autopilot. De handlar på coop, går på föräldramöte, tittar på TV, lagar middag. De längtar och söker sig till varandra men dansar runt, runt efter sin egen svans. Alla mänskliga relationer har blivit hopplöst intetsägande. Vad är det vi söker hos andra människor?

Ingen förstår vad den andre säger, eller ens försöker förstå. De pratar förbi varandra. För samtal tomma på innebörd. Ingen når fram. Orden kastas ut men blir hängande i luften. Där går de omkring i sina kokonger förbi orden och ser ingenting. Var och en har sina egna motiv för ögonen. De låtsas som om de känner varandra. De lever tillsammans men inuti sig själva. De stöter in i varandra då och då men det lämnar inga spår. Kan vi egentligen någonsin förstå varandra?

Vi möter fyra familjer i deras vardag i korta pregnanta scener. Det är scen på scen på scen mättade med perversa hemligheter, obehagligt skavande, snudd på framträdande.

Scenografin består av grå betong med surrealistiska ljusspel över ytan. De uniforma husfasaderna är spelplan för en helt annan verklighet.

Att umgås med andra människor, inser jag helt plötsligt när jag sitter i salongen och deltar i Noréns värld, är helt olidligt meningslöst. Men det går över. För det är roligt också. Även om skrattet blir snopna hickningar ibland och leendet hamnar på sned. Det finns ändå en gnutta ljusnande framtid.

Jag går ut ur salongen tillbaks till mitt vanliga liv och känner mig glad och lättad, men med mycket att tänka på. Lars Noréns Fördold är en bra pjäs, för vanliga människor.

I rollerna: Rolf Skoglund, Inga-Lill Andersson, Kristina Törnqvist, Peter Engman, Livia Millhagen, Thomas Hanzon, Moa Silén, Kalle Westerdahl, Allis Lindqvist/Märta Ferm, Lukas Olsson/Rasmus Stensland m. fl.
Regi: Staffan Roos
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Charles Koroly
Ljus: Magnus Kjellberg
Peruk och mask: Peter Westerberg



--- Alice Noonan